Istället för feminism - Belindas show

Frånvaron av program med feministisk utgångspunkt hos public service-bolagen är plågsamt uppenbar. Det skriver författaren och kultur­journalisten Hanna Jedvik med ­anledning av Belinda Olssons nya programserie i SVT. (Göteborgsposten 18 januari)

GP 18 januari

Belinda Olsson känner inte igen sig i dagens feminism. Den är, vad hon kallar ”väldigt självcentrerad och väldigt ego”. Därför vill hon undersöka feminismen och sätta den på prov. Se om den håller. Detta genom att i sin programserie Fittstim – min kampifrågasätta om feminismen är på rätt väg.

Under åren som har gått sedan hon och 17 andra unga kvinnor 1999 gav ut den feministiska debattboken Fittstim har hon själv stått vid sidlinjen och tittat på. Hon är inte märkbart insatt i dagens feministiska diskussion, vilket hon bekänner utan omsvep. Detta vill hon råda bot på genom sin resa genom det svenska feministiska landskapet.

Programinnehållet utgår i princip uteslutande i från Belinda Olsson själv. Likt Henrik Schyffert och Johan Rheborg som fotograferar sina barn i tv, eller Hanna Hellquist som söker lyckan med hjälp av skratt-terapi på bästa sändningstid, tar Belinda Olsson avstamp i sin egen person och sin egen medelklasstillvaro för att undersöka vad feministerna ägnar sig åt nuförtiden.

Att Fittstim – min kamp blir mer av ett livsstilsprogram där Belinda Olsson äter middagar och dricker kaffe med kända media- och kulturprofiler, snarare än ett djuplodande samhällsprogram, placerar det tryggt inom ramen för dagens populära programformat. Inom radio såväl som tv. På samma sätt som man gör lättviktig underhållning av ångest och depressioner kan man göra lättsam television om feminism och kampen för lika rättigheter.

Sin jakt på dagens feminism inleder Belinda Olsson hemma hos Gudrun Schyman på Österlen. ”Som en katolik på väg till påven för att håna hans kyrka”. Ett möte som inte visar värst mycket mer än att de har olika uppfattning om dagens jämställdhetskamp, men däremot synliggör Belindas Olssons kritiska hållning och känsligheten i att ägna sig åt så kallad internkritk. Även om det är synnerligen oklart vari hennes kritik exakt ligger.

Serien har marknadsförts hårt. ”Har feminismen spårat ur?” var en av frågorna SVT sköt ut från höften i pressmaterialet. Att ha en så pass mossig frågeställning som utgångspunkt i en programserie om en demokratisk rörelse är givetvis främst spekulativt. Uppenbarligen har SVT levt i tron om att den som strävar efter att vända sig till en bred publik och inte vill skrämma bort antifeminister och fördomsfulla tittare bör närma sig genusfrågorna med glimten i ögat.

Talande för denna ambition är när Belinda Olsson i slutet av sista avsnittet konstatera att hon ibland känner att feminismen inte är så folklig. ”Men måste den vara det?” replikerar Kristina Hultman vasst från änden av matbordet. ”Kan den inte få anarkistisk?”

Och detta är den springande punkten. Belinda Olsson vill vara folklig och inkluderande. Hon vill att alla ska med. Till och med Pär Ström som får gråta ut över en öl på en pub i Stockholm. Därför gör hon ett tv-program om feminism där hon försäkrar sig om att ingen stänger av och skriker feministfitta.

Det som är beklagligt är att vi är djupt svältfödda på program med fokus på genusfrågor, vilket gör att många av oss blir innerligt besvikna när Fittstim – min kamp gör entré i rutan. Om det i stället hade funnits ett större utbud av program med ett tydligt feministiskt perspektiv, med uppdrag att fördjupa, skulle den här typen av satsningar inte behöva utstå fullt så hård kritik. På samma sätt som det finns utrymme för både Debatt och Agenda i tablån hade det varit föredömligt om det fanns en större mångfald även när det kommer till produktioner som bevakar genusfrågor.

Efter tre timmar med grova generaliseringar och pinsamma osakligheter i Fittstim – min kamp blir behovet av ett program som tar de här frågorna på allvar skriande uppenbart.

Sedan Jobba jämt sändes i SVT 2006 har det, så vitt jag vet, inte förekommit något program med en renodlad feministisk utgångspunkt. Sveriges Radio har genom åren varit något modigare. Visserligen tystnade feministiska program som Radio Ellen och dess efterföljare Freja och Gender redan 2007, men sedan dess har man åtminstone vågat göra enskilda satsningar som exempelvis Maria Svelands uppmärksammande programserie Heliga Familjen i P1, för snart fem år sedan. Utöver det glimrar det till då och då när exempelvis Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen släpps fram att besvara lyssnarnas frågor. Inte sällan med utläggningar saltade med en vass feministisk underton.

I P3 gjorde man ett försök med det feministiska programmet Pitbull under tidigt 2000-tal. Efter det har den unga kanalen valt bort programbeställningar med genusfokus. Även om man faktiskt gett utrymme åt skarpa feministiska röster som Liv Strömquist och Nanna Johansson. Om än under rubriken satir.

Frånvaron av program med en feministisk utgångspunkt hos public service-bolagen är således plågsamt uppenbar. Detta trots att behovet bevisligen finns. Det märks inte minst på pod-sändingar som Camilla och Mireyas podcast och Liv Strömquist och ­Caroline Ringskog Ferrada-Nolis En varg söker sin pod. Två exempel på kompromisslös och träffsäker feministradio. Här återfinns även de rasifierade feministernas röster och analyser. Något som i stort lyser med sin frånvaro i Fittstim – min kamp, men som däremot är signifikant för dagens feministiska debatt.

I ett medieklimat som lider av grav undernäring när det kommer till seriösa, renodlade feministiska kultur- och samhällsprogram är det föga förvånande att många feminister ser rött när Fittstim – min kamp ställer frågor som ”Varför måste man visa brösten för att protestera feministiskt?” till en Femen-­aktivist som genomför en aktion vid Tunisiens ambassad.

Det förlöjligar och gör genusdebatten infantil. Vilket givetvis är ett allvarligt demokratiproblem. Det urholkar journalistiken och sätter fingret på en stor brist i det svenska medielandskapet.

Läs även bra och viktiga texter till exempel här: 

Moa Svan: För mig är hen ingen struntsak

Maria Sveland: Driver du med mig Belinda Olsson? 

Marimba Roney - Belinda Olsson och jag lever i två helt olika världar

Tanvis Mansur: Belinda Olsson skapade en Straw feminist