Få unga författare av idag fångar stämningar och känslolägen så som Tove Folkesson, skriver Hanna Jedvik som har läst nya romanen Sund, uppföljaren till den prisade debuten Kalmars Jägarinnor (GP 21 april)
 |
| Någon enstaka gång händer det att jag dricker ett glas vin när jag läser. Det passade bra till Sund av Tove Folkesson. |
Genre: Roman
Författare: Tove Folkesson
Titel: Sund
Weyler Förlag
Författare: Tove Folkesson
Titel: Sund
Weyler Förlag
Eva Zackrisson söker, hon vet inte vad. Hon vill finna något, kanske det där som kallas för livet. Och plötsligt bara ligger hon där. På golvet till Arkitekturskolans toalett.
"Saniteras luktfria tvål rann i snigelfart längs kaklet."
Hur hamnade hon egentligen på den här skolan? Bland blonda prydliga pagefrisyrer och svarta strikta polojumprar. Hon reser sig upp och ger sig ut i världen. Det blir en vindlande resa för Eva i Tove Folkessons andra roman Sund, i vilken det sannerligen är resan som är målet snarare än tvärtom.
När Tove Folkesson debuterade med Kalmars Jägarinnor förra året gjorde hon det med dunder och brak. Romanen om de vilda, festande unga kvinnorna från Kalmar var inte bara skriven på en ljuvlig och poetisk prosa, den utforskade även frågor om klass, kön och identitet och blev nominerad till en rad litterära priser. Med rätta. Sällan dimper så intressanta och välskrivna debutromaner ner i knäet på läsare och kritiker.
Nu är jägarinnan Eva Zackrisson tillbaka. Den här gången för att börja vuxenlivet i Stockholm där hon har kommit in på Arkitekthögskolan. Men Eva med sin arbetarbakgrund och folkölsfarsa har hamnat i främmande land. Varken på festerna eller på utbildningen känner hon sig hemma.
”Jag hade lärt mig att man skulle skratta åt småborgerligheten, inte omfamna den, för allt i världen värja sig, inte bli som dom.”
En natt upptäcker Eva poesin och inser att det är poet hon ska bli, eller kanske allra helst musiker, sångerska och låtskrivare. Och det är här sökandet efter något meningsfullt och stort tar vid. Eva Z ska erövra världen. Hon hoppar av sin arkitektutbildning, åker till Cuba, börjar på artistlinjen och smakar på ordet AUTENCITET. Snart bär det vidare till kollektivboende, new age-läger med lektion i tantrasex. Därtill läggs även sessioner med en kvinna som inte räds att ta betalt av en ung person i kris.
Dessutom får Eva snart känna på att lojaliteten mellan vännerna i den nya bekantskapskretsen är betydligt mer sporadisk än den helgjutna och självklara vänskapen mellan jägarinnorna i Kalmar. Och samtidigt försvinner den gamla Kalmarkompisen Jenna iväg, blir suddig i kanterna och bygger ett parförhållande med stundande kärnfamilj i en lägenhet på Liljeholmen.
Ja, det blir mycket ”ung kvinna söker” i Sund.
Hade det inte varit för att hela gestaltningen präglades av humor, stunder av distans och en tidvis rapp och ironisk dialog hade det givetvis blivit outhärdligt. Nu blir alltsammans istället en varm och humoristisk skildring av identitetssökande och om att hitta sig själv igen på andra sidan av en klassresa.
Jag kommer att tänka på författaren och kulturskribenten Therese Bohmans text med rubriken ”Klaga inte på den duktiga flickan” (Expressen 15/4) om hur populärfeminismen har formulerat sig i konsensus om att en duktig Annika-Flicka är det sämsta en kvinna kan vara, medan en bråkig Pippi däremot är det eftersträvansvärda idealet. Något som slår tillbaka på arbetarklassens kvinnor, menar Bohman. De som saknar kulturellt kapital och ärvda fördelar, de som bara har betygen som bevisar vad de har att komma med. De som inte har råd att bråka.
Eva Zackrisson slits mellan att vara både en duktig Annika – hon har kämpat och pluggat för att få höga betyg och bli den första i släkten som läser vidare - och en bråkig Pippi Långstrump. Trots att hon egentligen har uppror och olydnad pulserande i sina ådror, ouppfostrad och kaxig på ett befriande vis, så som vi lärde känna henne i Kalmars Jägarinnor där mottot var att man aldrig kan ha för mycket ögonskugga. När hon väl landar i den akademiska världen bland personer med kulturellt kapital och Rörstrandsporslin i köksskåpen blir krocken obarmhärtig och total. Som hade hon svikit sig själv, sin bakgrund och gänget från förr. Krisen blir ett faktum.
Parallellt löper också berättelsen om mormor och släkten på Öland där livet och jordbruket har sin stillsamma, strävsamma gång. Tiden står stilla, erbjuder trygghet och lugn, men framtiden blir allt mer oviss. Som bokens dubbelbottnade titel antyder finns det en helt annan typ av liv på andra sidan Kalmarsund. Kanske är det dit Eva behöver ta sig för att hitta det som är äkta? Frågeställningen som Eva brottas med – att med jordbruket och arbetarbakgrunden i ryggen ha tagit klivet vidare upp på samhällsstegen med det dåliga samvetet mot släkten som en black om foten – delar hon med Klas i från Tomas Bannerheds Korparna. Även den en skickligt skriven roman om en återvändare som blickar tillbaka på en familj som faller samman i takt med att gården går under.
Precis som i Kalmars Jägarinnor är språket i Sund genomarbetat, kreativt och präglat av lekfullhet och stilistisk elegans. Få unga författare av idag fångar stämningar och känslolägen som Tove Folkesson. I kombination med skildringarna av klass och identitet finns det något unikt som skiljer sig från mängden i Tove Folkessons författarskap som vi ännu bara har sett början på.
I nästa roman Ölandssång fortsätter berättelsen om Eva Zackrisson. Ifall Tove Folkesson där lyckas tränga ännu mer på djupet i personskildringarna kommer det nog att bli det bästa som hon har skrivit. Stundvis tycker jag att det i Sund, i likhet med Kalmars Jägarinnor, blir väl många personer som fladdrar förbi utan att vi får lära känna några av dem riktigt ordentligt. Får vi komma under huden på fler personer än bara Eva kommer berättelsen att lyfta ännu en nivå.
