Richard Mabey – Den helande naturen

Naturens läkande kraft står i centrum i Richard Mabeys bok. Hanna Jedvik hade dock väntat sig mer djupgående analys av fenomenet. (GP 21 Juni) 

SAKPROSA
Richard Mabey
Den helande naturen
Översättning: Maria Lindén
Constant Reader

Naturen har en helande kraft, hävdar en av Storbritanniens mest välkända naturskribenter Richard Mabey i sin nya bok Den helande naturen. Många är nog bekanta med tankegångarna om hur skogen, vidderna, fjällen och allt vårt vatten kan ha läkande krafter för den som är trasig i själen.

Jag som är uppvuxen med den svenska naturen och allemansrätten som en följeslagare i skog och mark vet att det just där som vi ofta samlar kraft, återhämtar oss och rensar tankarna när civilisationens stress och måsten tränger sig på. Därför har jag ganska höga förväntningar på de insikter om naturens funktion som en öppen psykiatrisk mottagning som Rickard Mabey ska komma med.

Det börjar lovande. Rickard Mabey berättare hur hans livsresa tog honom från svårt deprimerad, under en kortare period även hospitaliserad, tillbaka till livet. Detta med hjälp av små steg och barndomsvännen Naturen som en trygg famn att vila i.

Dessvärre blir det inte så värst mycket mer än så. Richard Mabey må vara väl så insatt i såväl flora som fauna och rabblar arter och djuriskt beteende sida upp och sida ner. Men där någonstans förlorar han mig.

Den självbiografiska berättelsen om sitt eget öde och sin psykiska ohälsa hamnar snabbt i periferin till förmån för smått pseudovetenskapliga teorier om människans kopplingar till naturen. Det för snarare tankarna till mysticism och magiskt tänkande än till vetenskapliga belägg. Något som faller påtagligt platt i en svensk kontext för mig som omgiven av begrepp som himlajord och änglamark och knappats behöver övertygas om moder jords storslagenhet.

Kanske har vis språklig briljans gått förlorat i översättningen, kanske är Richard Mabeys ostyriga berättande allt för mekaniskt för att riktigt få bäring som suger tag.
Oavsett lyckas han inte övertyga mig om vad det är med naturen som fängslar och helar honom. För även om jag förstår att, den gör det. Blir jag aldrig klar över hur eller varför.

Roslund och Hellström – Tre minuter

Deckarduon Roslund och Hellström är tillbaka, nu med en thriller som tar oss rakt in i colombianska djungeln. Drivet ligger i berättelsen snarare än prosan, som är rak, enkel och utan krusiduller. Och den globala problematiken ligger där och bubblar under ytan, skriver Hanna Jedvik som läst författarparet Roslund och Hellströms senaste kriminalroman. (GP 1 juni)

Kriminalroman
Anders Roslund Börge Hellström
Tre minuter
Piratförlaget

Roslund och Hellström har plöjt upp en egen fåra i genren för svenska kriminalromaner. En genre som ju ändå får anses vara ganska omfattande vid det här laget. Med sina nogsamt researchade berättelser om den undre världen och enträget, engagerat polisärt arbete har Anders Roslund och Börge Hellström hittat sin egen väg i den svenska kriminallitteraturen. Kombinationen av Roslunds journalistbakgrund och Hellströms ingångar och erfarenheter i den kriminella världen blir som man säger ”a match made in heaven” i brist på bra svenska motsvariga uttryck.

Nu är duon tillbaka med den andra romanen om superbrottslingen och infiltratören Piet Hoffman, som likt en kackerlacka lyckas överleva sig själv gång på gång, med en finess som torde göra såväl Rolling Stones-gitarristen Keith Richards som rockpiraten Jack Sparrow bleka av avund. Det är nu sju år sedan den senaste, och internationellt framgångsrika Tre sekunder, kom.

I den senaste romanen, Tre minuter, tar författarna med sig Piet Hoffman djupt in i colombianska djungeln. Till kriminaliteten och droghandelns mörka pumpande hjärta, där kokainfabrikerna arbetar för högtryck och med floddeltat som det blodsystem genom vilket såväl gerillamedlemmar som nytillverkat kokain flödar. Kokainet som sedan blandas upp oräkneliga gånger innan det landar i fickorna på langarna – och i näsorna på klubbfolket runt Stureplan eller Avenyn. Allt medan drogen pulserar och göder den globala kriminella brottsligheten.

Ett ekosystem som Roslund och Hellström givetvis är högst medvetna om när de förlägger handlingen av Tre minuter till drogkartellernas centrum där Piet Hoffman lever ett farligt liv, redan dödförklarad av svenska myndigheter och där minsta tvivel om lojalitet leder till en omedelbar död. Skulle han vända åter till hemlandet väntar livstidsstraff och en synnerligen grav hotbild i svenska fängelser. Som i ett vakuum bor han med sin familj i stadsdelen Cali i kokainets huvudstad Medellin i Colombia, med men uppdraget att agera infiltratör inom PRC-Gerillian åt amerikanska polismyndigheter.

Med ett par undantag känner ingen till hans existens, som innebär en ständig balansgång mellan liv och död. Hans tillvaro ställs på sin spets då talmannen Timothy D Crouse, från den amerikanska politikens mittpunkt, kidnappas och torteras av PRC-gerillan, då de ser talman Crouse och hans ”Final war on drugs” som sin största fiende. Här når även Piet Hoffmans tillvaro vägs ände när han blir en av de efterlysta i samband med kidnappningen, samtidigt som hans lojalitet ifrågasätts även av den brottsliga sidan. Med dubbla dödsdomar hängande över sig går hans enda väg till liv genom det självpåtagna uppdraget att frita den amerikanske talmannen.

Intrigen i Tre minuter letar sin väg ända upp till det absoluta toppskiktet inom USA:s maktelit och en avgörande del av handlingen utspelar sig innanför Vita husets väggar och dess ”Situation room” under markplan. Ett genialt grepp av en svensk deckarduo. Inte bara för att de på allvar skildrar gerillans och drogkartellernas makt och inflytande i den svenska polisens vardag, utan för att Roslund och Hellström på detta sätt ger sig möjligheten att förlägga handlingen på flera plan och i miljöer, långt bortom Plattans pundare och kaffe-automaten i polishusets korridor. Här får även kriminalkommissarie Ewert Grens ge sig ut på en resa för att möta Piet Hoffman igen.

Rent berättartekniskt får romanen tack vare detta en rejäl skjuts. Dessutom gör de det svårt att blunda för att den absoluta merparten av skottlossningarna och gängkrigen på våra gator är sprungen ur droghandeln.

Huruvida det här är ett krig som myndigheterna överhuvudtaget kan vinna har stötts och blötts i debatten den senaste tiden. Oavsett om man läser om Alice Goffmans fältstudier i "Jagade", om livet för unga svarta män längst ner i droghandelns kedja, Magnus Lintons bok "Knark – en smutsig historia" eller Johann Haris "Att tysta skriket" är slutsatsen att kriget mot droger varken hjälper missbrukarna eller mot droghandeln. Så vem hjälper det? Allt detta får självfallet inte plats på 563 sidor i Roslund och Hellströms kriminalroman men den globala problematiken ligger där och bubblar under ytan.

Historien är onekligen skriven med spänningen som främsta motor. Drivet ligger i berättelsen snarare än i prosan, som är rak, enkel och utan krusiduller. Även om man egentligen vet från början ganska exakt hur det ska sluta. Med det sagt får man väl säga att det är den nagelbitande, initierade och upplysande skildringen av vägen mot slutet som är det mest intressanta i Tre minuter.

Sommar och dags igen för årets PR-jippo

Sommar i P1 har på senare år allt mer kommit att förvandlas till ett PR-jippo där folk gör avslöjanden som genererar tidningsrubriker, helst innan programmet ännu har sänts, skriver Hanna Jedvik. (Krönika GP Kultur  9 juni) 

Detta är ett faktum som kan komma att gynna tv-journalisten Malou von Sivers som lovar att berätta hemligheter och blottlägga sår. Detta delar hon med sångerskan och schlagerräven Kikki Danielsson, som även hon lovar att släppa ut en och annan sanning om sitt liv som vi andra ännu inte vet om.

Kvällstidningsjournalisterna lär trycka förhandslyssningsörat mot högtalarna. Dock ska tilläggas, att jag helt ärligt inte tror att det är Malou von Sivers avsikt då hon tycks vara angelägen om att dela med sig och dessutom med sin berättelse stötta andra.

En annan person, vars avslöjanden verkar nog så lockande är den tidigare Statsministern Ingvar Carlsson som lovar att glänta på dörren till det inre och blotta sitt mest privata för första gången. Jag antar att världen håller andan. Så som jag själv. På riktigt alltså.

I frågan om det privata säger OS-medaljören Carolina Klüft att hon fortfarande står och väger. Att hon alltid har gjort skillnad på vem hon är och vad hon gör. Om hon vågar låta det bränna till och bli personligt kan det lyfta hennes sommarprat till hög höjd. Något som kan vara synnerligen eftersträvansvärt i hennes fall då de obligatoriska idrottarnas sommarprogram ofta tenderar att bli slätstrukna historier för den som inte är intresserad av träning, uppladdning, resultat, vinster och förluster.

Vad det gäller den göteborgska representationen är den förvånansvärt låg i år. Musikern José González, komikern Per Andersson och lyssnarnas egen sommarvärd Emilia Lind får turas om att bära den göteborgska stafettpinnen i radiorymden. Trots att det finns viss västsvensk anknytning i skådespelaren Siw Carlsson och skivbolagsbossen tillika ex-politikern Bert Karlsson. Den senare utlovar sanningen med tillägget att ingen vågar säga just "sanningen" i det här landet. Har vi inte hört Bert Karlsson slänga så kallade sanningar runt sig förr?

Kanske kan vi också med lite god vilja räkna in även Kim Källström i den västsvenska kvoten. Om vi anstränger oss riktigt mycket. Men längre än så kommer vi tyvärr inte vad det gäller sommarpratarna från staden på Sveriges framsida.

Förhandstippade Miriam Bryant lyser exempelvis med sin frånvaro. Så också hennes duettpartner Håkan Hellström, även om han givetvis har fått frågan genom åren. Allt annat vore tjänstefel. Däremot har vi en rad andra musiker, skådespelare, konstnärer, journalister och multitalanger i den här delen av landet också. Att räkna upp dem allihop här skulle ta för mycket plats. Vill man däremot ha förslag går det bra att höra av sig. I övrigt ser jag fram emot Silvana Imam, David Lagercrantz, systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf, Klas Östergren och Kerstin Ekman. Och inte minst författaren Tom Malmquist som kommer att tala till sin dotter.

Förhandla eller DÖ – Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring

Decemberöverenskommelsen skakade om Sverige 2014. I Förhandla eller dö skildras spelet bakom kulisserna. Hanna Jedvik läser en historiskt viktig text, men undrar vem den riktar sig till. (GP 2 juni) 

Sakprosa

Ulf Bjereld, Karin Eriksson och Jonas Hinnfors
Förhandla eller DÖ – Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring

Bokförlaget Atlas

Det är söndag och sittandes på en bänk på terrassen utanför mitt torp i norra Bohuslän läser jag Björn Af Kleens porträtt av Kristdemokraternas Ungdomsförbundsordförande Sara Skyttedal i Dagens Nyheter. Sara Skyttedal som öppnade en flaska exklusiv Bollingerchampange när Decemberöverenskommelsen (DÖ) föll på Kristdemokraternas riksting 2015. En för många provocerande, om än talande, bild av det demokratiska samtalet av idag.

Natten innan har jag varit uppe till klockan två och sträckläst Ulf Bjereld, Karin Eriksson och Jonas Hinnfors bok Förhandla eller DÖ – Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Även dessa författare exemplifierar Decemberöverenskommelsens sammanbrott med Skyttedal och hennes lyxbubbel och vad det med alla sina omständigheter innebär i form av nya spelregler för svensk inrikespolitik. De som har uppstått i kölvattnet av en splittrad arbetarrörelse där Sverigedemokraterna inte bara lockar till sig forna S-sympatisörer, de är en även beredda att omkullkasta det politiska landskapet så som vi känner det. Något som ställdes på sin spets när SD fällde regeringens budget hösten 2014. Ett agerande som kom att tvinga fram Decemberöverenskommelsen, som när den ingicks mellan S, MP, FP (numera L), C, M och KD på annandag jul 2014 var tänkt att hålla fram till valdagen 2022. I själva verket var Decemberöverenskommelsen historia tio månader senare senare då den alltså röstades ner på KD:s riksting i Karlstad. Därmed var även blockpolitiken bruten.

Om dramatiken som föranledde Decemberöverenskommelsen och om svensk inrikespolitisk historia berättar författartrion Bjereld, Eriksson och Hinnfors om i Förhandla eller DÖ.Framför allt skriver de om kapen om väljarna, slitningarna inom och mellan partierna och även en hel del om spelet bakom kulisserna. 

Författarna låter med glimten i ögat meddela redan i förordet att stilbrott kan förekomma i denna bok som de menar rör sig i gränslandet mellan akademi och journalistisk. Och visst kastas jag som läsare lite obarmhärtigt mellan den lite mer torra statsvetarprosan signerat Ulf BJereld och Jonas Hinnfors, båda två professorer i statsvetenskap, och de mer dramaturgiskt spänstiga skildringarna som politikreportern Karin Eriksson står för.

Ändå ställer jag mig lite frågande till vem som är den tänka läsaren. Vi som hängde med i alla turerna kring DÖ, har den färskt i minnet och vet redan vem som initierade vilka samtal och alla de statsvetenskapliga analyserna som följde på det skarpa parlamentariska läget som regeringskrisen innebar. De som inte minns torde heller inte vara tillräckligt intresserade av denna detaljerade bok, där analyserna om kommande utmaningar för den svenska parlamentarismen är den främsta behållningen. Kvar finns då framtidens statsvetarstudenter och andra vetgiriga unga som vill lära sig om regeringskris och politiskt spel i den moderna historien. I sin roll i historieskrivningen är Förhandla eller DÖ absolut oumbärlig.