Sexköp – alltid på någon annans bekostnad

Idag skriver jag om prostitution i allmänhet och om köp av sexuella tjänster – och det jobb som Stockholmspolisens prostitutionssgrupp utför i synnerhet. Där jobbar Simon Häggström som har skrivit boken Skuggans lag. Läs på gp.se. 

Texten är skriven utifrån följande böcker: 

Giulia Garofalo Geymonat

Köpa och sälja sex – mellan njutning, arbete och utnyttjande.
Översättning: Ida Andersen.
Daidalos förlag. 

Simon Häggström

Skuggans lag – en spanares kamp mot prostitutionen.
Kalla Kulor förlag

Amalia Alvarez 

Fem historier om prostituerande.
Översättning: Martin Larsson och Mattias Elftorp.
Tusen serier förlag. 

Chris Kraus – I Love Dick

Det kan vara lätt att förledas att tro att detta är ännu en roman om kvinnlig besatthet och manlig stram återhållsamhet, skriver Hanna Jedvik om Chris Kraus roman I Love Dick. Istället tar författarjaget makten över sitt eget liv och med hjälp av besattheten formar hon sitt eget liv. (GP 4 juli) 

Prosa

Chris Kraus

I love Dick

Översättning: Annelie Axén

Modernista

I love Dick, är sin ekivoka titel till trots, inte någon renodlad erotisk historia. Snarare en berättelse om passion, längtan och rättmätig bekräftelse för den du är och inte för vem du är gift med. Chris Kraus kultroman från 1997 som nu har kommit i svensk översättning är en lekfull, humoristisk roman som blandar brevromanens form med kammarspel och autofiktion. Lätt som en plätt.

Det första kapitlet heter Scener ur ett äktenskap. Författarrösten är allvetande och närapå torrt beskrivande som vore det högläsning ur ett teatermanuskript. Ändå anas ett leende i mungipan när Chris Kraus inleder sin roman om de båda makarna –  den experimentella filmmakaren Chris Kraus som närmar sig fyrtio och kulturteoretikern Sylvère Lotringer. De är gifta sedan tio år och när de en kväll äter middag med Sylvères kollega Dick tränger sig attraktionen på mellan Chris och Dick. De tre tar följe hem till Dick i hans blåa Thunderbird. Inget anmärkningsvärd händer och morgonen därpå är Dick försvunnen. Men i Chris stannar han kvar. Chris känner sig sedd och åtrådd på ett sätt som hon aldrig har upplevt från sin man sida. Hon blir besatt och inviger Sylvèvre i sakernas tillstånd.

Tillsammans inleder de en brevväxling med Dick. En brevväxling som allt mer kommer att cirkulera kring Chris starka dragning till Dick och ganska snabbt står det klar för Chris att hon älskar Dick. Hon är upphetsad, förälskad och trånade på ett sätt som aldrig har tillåtits att vara i sitt numera sexlösa äktenskap.

Chris Kraus är idag författare, filmare, kritiker, förlagsredaktör och undervisar i kreativt skrivande. Hon föddes 1955 på Nya Zeland och flyttade med sin familj till USA redan som barn och anlände som tjugoettåring till New York där hon först försörjde sig som journalist. Hon kom allt mer in på det konstnärliga spåret och började göra film och videokonst och olika typer av performenceframträdanden på New Yorks hippa och kreativa konstscen under sent 70-tal. När hon debuterade som romanförfattare 1997 var det med I love Dick, som alltså är en berättelse med sexualiteten i fokus. På ett psykologiskt plan snarare än ett fysiskt.

Den dubbeltydiga titeln har inte översatts från engelska i något av de länder där romanen är utgiven. Så är den ju också ganska genialisk och oemotståndlig.

Romanens Dick har i efterhand identifierats som medieteoretikern Dick Hebidge, som i likhet med Chris och Sylvère framträder i eget namn i denna självbiografiska berättelse, om än bara med förnamn i Dicks fall. Och föremålet för romanen gav sig faktiskt tillkänna på egen hand i samband med utgivningen. Inte helt olikt när Roy Andersson utropade sig själv till Hugo Rask i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (Natur & Kultur 2013). Även det en roman om hopplös förälskelse och besatthet av en man som, i likhet med Dick, säger sig inte kunna ta ansvar för de starka känslor som romanernas kvinnliga huvudpersoner hyser för dem.

Nu kan det vara lätt att förledas att tro att detta är ännu en roman om kvinnlig besatthet och manlig stram återhållsamhet. Men så banalt är inte Chis Kraus i sitt författarskap. För där Lena Anderssons Ester Nilsson blir till en världsfrånvänd cyklop i sin enögda förälskelse är Chris Kraus alter ego istället subjektet i sin egen historia. Hon gör klart för Dick att det är honom som hon vill ha och det är hon som söker upp honom. Hon smickrar hans ego och det faktum att han senare vänder henne ryggen gör egentligen det samma. Det är nämligen förälskelsen, passionen och kåtheten som är motorn i I love Dick. På så sätt blir Dick endast en projektionsyta för romanens huvudkaraktär. En musa som hon använder sig av i sitt skrivande. Tidigt inser romanens Chris att det hela kommer att bli livsnödvändig brevroman och att det i själva verket är i själva besattheten som spänningen ligger. Målet är inte nödvändigtvis en parrelation.

I love Dick bränner till som mest i romanens andra del som heter Varje brev är ett kärleksbrev. Då har romanens Chris lämnat sin svagt asexuelle make och därtill också det allra mest monomana brevskrivandet. Här får vi närvara vid ett av få erotiska möten mellan Chris och Dick varpå berättelsen glider över i att närma sig essän i sin form.

Här skriver Chris Kraus istället om kvinnans roll i konsthistorien och den heterosexuella romantiska kärleken där kvinnor allt för ofta blir till sin äkta hälfts ”Plus en” vid bjudningarna. Med allt vad det innebär.

I sin fantasieggande roll som Dicks tänkbara älskarinna blir författarjaget däremot fri och fylld av lust. Hon får en egen identitet och tar makten över sitt eget liv. Idén om det knapplösa knullet blir till en intellektuell utmaning. Befriande och underhållande läsning.

Lucia Berlin – Handbok för städerskor

Lucia Berlin blåser liv i dammiga gator och människor som borde veta bättre, skriver Hanna Jedvik som har läst en författare som slog igenom elva år efter sin död. (GP Kultur 23 juni) 

Prosa

Lucia Berlin

Handbok för städerskor

Översättning: Niclas Hval

Natur & Kultur

Ur ett retrospektivt perspektiv är Lucia Berlins liv och öde som hämtat ur en av hennes gena noveller. Det faktum att hon slog igenom riktigt sort som författare elva år efter sin död är en ljuvlig absurdism som jag tror att hon hade älskat att få skriva om själv.

Det hade kanske resulterat i en novell om den ensamstående alkoholiserade modern till fyra söner, vars fäder är lika många och med en provkarta av olika missbruksproblem, som debuterar som författare vid fyrtiofemårs ålder men aldrig lyckats slå riktigt stort. 

Lucia Berlin hann ge ut åtta novellsamlingar innan hon gick bort i cancer 2004. Men någon bästsäljare var hon aldrig, om det nu är så framgång mäts för en författare. Det var först när hennes redaktör Stephen Emersson såg till att göra en diger sammanställning på 528 sidor, med samma titel som novellen Handbok för städerskor, som hon slog igenom stort förre året och hamnade på New York Times bestsellerlista. Därmed fick Lucia Berlin ett postumt erkännande som hon aldrig fick medan hon var i livet. 

I titelnovellen får vi en lektion i hur man bäst ljuger om sin höga utbildning för att få jobbet som städerska ”Jag lärde mig tidigt att säga att min alkoholiserade make just hade dött och lämnat mig ensam med fyra barn.” och hur man gör minsta möjliga ansträngning utan konsekvenser,  samt vilken profil du bör hålla och vad som förväntas av dig som person om du är den som städar i de välbärgades människornas hem. ”Råd till städerskor: ta emot allt som frun i huset ger er. Ta emot det och säg tack. Ni kan lämna kvar det på bussen, i springan.” Dessutom bör en städerska undvika att stjäla småmynt och värdesaker till förmån för sömnmedicin och uppiggande piller av allehanda slag.

Lucia Berlins eget liv var minst sagt kontrastrikt. Hon föddes i Alaska och växte upp med en alkoholiserad mor och en far som var gruvingengör.  De levde ett kringflackande liv och hann med att också bo i Texas, Idaho, Montana och Arizona innan de så småningom bosatte sig i Chile där Lucia Berlin tog till sig spanskan som andraspråk. 

I sitt vuxna liv bodde Lucia Berlin i New York, Mexiko och Kalifornien och mot slutet verkade hon vid Coaloradouniversitetet som lärare i kreativt skrivande. Det är framför allt åren fram till detta som hon hämtar inspiration ifrån i sina noveller. Från tiden som ensamstående mor till fyra barn, när hon bland annat jobbade som lärare, administratör, städerska, kamrer och växeltelefonist för att finansiera sitt alkoholmissbruk.

Och så skrev hon. Korta, slängiga, skruvade noveller som skildrar kvinnor, nästan alltid kvinnor, som lär sig att hantera alltifrån sex appeal och dykning till tysta laddade kärleksmöten och en cancersjuk syster.

Med vass udd skildrar hon kvinnan som smyger sig ut ur bostaden och promenerar genom halva staden för att hinna köpa alkohol innan barnen vaknar. Som hänger utanför spritbutiken med de andra alkoholisterna, trots att äldsta sonen gömt undan både nycklar och plånbok, och som gömmer flaskor i tvättmaskinen och lever tillsammans med lika missbrukande män. Vändorna på avgiftningen, sjukhusen, tvättomaterna, och det som brukar kallas för samhällets skuggsida. 

Alltsammans gestaltar hon inifrån och med en sylvass självklarhet och en skamlöshet som är sällan skådad när det kommer till kvinnliga berättarröster.

Med en särpräglad känsla för detaljer gläntar Lucia Berlin på dörrarna till livsöden som hon belyser i ett ögonblick av intensiv närvaro. Novellerna är korta och kärnfulla. Börjar och slutar mitt i livet. Ändå med ett driv och en självklart egen författaröst, det korta formatet till trots.

Förordet till den denna svenska utgåva är skrivet av Klas Östergren, en av den svenska novellkonstens stora mästare. Och precis som i Östergrens prosa finns det i Lucia Berlins noveller livsöden som löper i sidled, strösslade med oväntade vändningarna och bisarra personligheter. Inte minst morfadern i Lucia Berlins novell om en tandläkaren som drar ut alla tänderna på sig själv för att ersätta med sin egentillverkade lösgom, sitt livsverk. 

I ett sällan skådat blodbad tvingas barndomens författarjag hjälpa till att dra ut de knakande tänderna med tång. I likhet med Östergrens noveller återfinns här, förutom den skruvade realismen, även humor och värme. Aldrig självömkan, bitterhet eller beska tårar.

Lucia Berlins förmåga att blåsa liv i dammiga gator och människor som borde veta bättre kryper nära inpå och kastar sökarljuset på dem vars röster ofta tystas ner. Det blir intimt och stundvis svettigt. Och aldrig någonsin banalt.

Richard Mabey – Den helande naturen

Naturens läkande kraft står i centrum i Richard Mabeys bok. Hanna Jedvik hade dock väntat sig mer djupgående analys av fenomenet. (GP 21 Juni) 

SAKPROSA
Richard Mabey
Den helande naturen
Översättning: Maria Lindén
Constant Reader

Naturen har en helande kraft, hävdar en av Storbritanniens mest välkända naturskribenter Richard Mabey i sin nya bok Den helande naturen. Många är nog bekanta med tankegångarna om hur skogen, vidderna, fjällen och allt vårt vatten kan ha läkande krafter för den som är trasig i själen.

Jag som är uppvuxen med den svenska naturen och allemansrätten som en följeslagare i skog och mark vet att det just där som vi ofta samlar kraft, återhämtar oss och rensar tankarna när civilisationens stress och måsten tränger sig på. Därför har jag ganska höga förväntningar på de insikter om naturens funktion som en öppen psykiatrisk mottagning som Rickard Mabey ska komma med.

Det börjar lovande. Rickard Mabey berättare hur hans livsresa tog honom från svårt deprimerad, under en kortare period även hospitaliserad, tillbaka till livet. Detta med hjälp av små steg och barndomsvännen Naturen som en trygg famn att vila i.

Dessvärre blir det inte så värst mycket mer än så. Richard Mabey må vara väl så insatt i såväl flora som fauna och rabblar arter och djuriskt beteende sida upp och sida ner. Men där någonstans förlorar han mig.

Den självbiografiska berättelsen om sitt eget öde och sin psykiska ohälsa hamnar snabbt i periferin till förmån för smått pseudovetenskapliga teorier om människans kopplingar till naturen. Det för snarare tankarna till mysticism och magiskt tänkande än till vetenskapliga belägg. Något som faller påtagligt platt i en svensk kontext för mig som omgiven av begrepp som himlajord och änglamark och knappats behöver övertygas om moder jords storslagenhet.

Kanske har vis språklig briljans gått förlorat i översättningen, kanske är Richard Mabeys ostyriga berättande allt för mekaniskt för att riktigt få bäring som suger tag.
Oavsett lyckas han inte övertyga mig om vad det är med naturen som fängslar och helar honom. För även om jag förstår att, den gör det. Blir jag aldrig klar över hur eller varför.

Roslund och Hellström – Tre minuter

Deckarduon Roslund och Hellström är tillbaka, nu med en thriller som tar oss rakt in i colombianska djungeln. Drivet ligger i berättelsen snarare än prosan, som är rak, enkel och utan krusiduller. Och den globala problematiken ligger där och bubblar under ytan, skriver Hanna Jedvik som läst författarparet Roslund och Hellströms senaste kriminalroman. (GP 1 juni)

Kriminalroman
Anders Roslund Börge Hellström
Tre minuter
Piratförlaget

Roslund och Hellström har plöjt upp en egen fåra i genren för svenska kriminalromaner. En genre som ju ändå får anses vara ganska omfattande vid det här laget. Med sina nogsamt researchade berättelser om den undre världen och enträget, engagerat polisärt arbete har Anders Roslund och Börge Hellström hittat sin egen väg i den svenska kriminallitteraturen. Kombinationen av Roslunds journalistbakgrund och Hellströms ingångar och erfarenheter i den kriminella världen blir som man säger ”a match made in heaven” i brist på bra svenska motsvariga uttryck.

Nu är duon tillbaka med den andra romanen om superbrottslingen och infiltratören Piet Hoffman, som likt en kackerlacka lyckas överleva sig själv gång på gång, med en finess som torde göra såväl Rolling Stones-gitarristen Keith Richards som rockpiraten Jack Sparrow bleka av avund. Det är nu sju år sedan den senaste, och internationellt framgångsrika Tre sekunder, kom.

I den senaste romanen, Tre minuter, tar författarna med sig Piet Hoffman djupt in i colombianska djungeln. Till kriminaliteten och droghandelns mörka pumpande hjärta, där kokainfabrikerna arbetar för högtryck och med floddeltat som det blodsystem genom vilket såväl gerillamedlemmar som nytillverkat kokain flödar. Kokainet som sedan blandas upp oräkneliga gånger innan det landar i fickorna på langarna – och i näsorna på klubbfolket runt Stureplan eller Avenyn. Allt medan drogen pulserar och göder den globala kriminella brottsligheten.

Ett ekosystem som Roslund och Hellström givetvis är högst medvetna om när de förlägger handlingen av Tre minuter till drogkartellernas centrum där Piet Hoffman lever ett farligt liv, redan dödförklarad av svenska myndigheter och där minsta tvivel om lojalitet leder till en omedelbar död. Skulle han vända åter till hemlandet väntar livstidsstraff och en synnerligen grav hotbild i svenska fängelser. Som i ett vakuum bor han med sin familj i stadsdelen Cali i kokainets huvudstad Medellin i Colombia, med men uppdraget att agera infiltratör inom PRC-Gerillian åt amerikanska polismyndigheter.

Med ett par undantag känner ingen till hans existens, som innebär en ständig balansgång mellan liv och död. Hans tillvaro ställs på sin spets då talmannen Timothy D Crouse, från den amerikanska politikens mittpunkt, kidnappas och torteras av PRC-gerillan, då de ser talman Crouse och hans ”Final war on drugs” som sin största fiende. Här når även Piet Hoffmans tillvaro vägs ände när han blir en av de efterlysta i samband med kidnappningen, samtidigt som hans lojalitet ifrågasätts även av den brottsliga sidan. Med dubbla dödsdomar hängande över sig går hans enda väg till liv genom det självpåtagna uppdraget att frita den amerikanske talmannen.

Intrigen i Tre minuter letar sin väg ända upp till det absoluta toppskiktet inom USA:s maktelit och en avgörande del av handlingen utspelar sig innanför Vita husets väggar och dess ”Situation room” under markplan. Ett genialt grepp av en svensk deckarduo. Inte bara för att de på allvar skildrar gerillans och drogkartellernas makt och inflytande i den svenska polisens vardag, utan för att Roslund och Hellström på detta sätt ger sig möjligheten att förlägga handlingen på flera plan och i miljöer, långt bortom Plattans pundare och kaffe-automaten i polishusets korridor. Här får även kriminalkommissarie Ewert Grens ge sig ut på en resa för att möta Piet Hoffman igen.

Rent berättartekniskt får romanen tack vare detta en rejäl skjuts. Dessutom gör de det svårt att blunda för att den absoluta merparten av skottlossningarna och gängkrigen på våra gator är sprungen ur droghandeln.

Huruvida det här är ett krig som myndigheterna överhuvudtaget kan vinna har stötts och blötts i debatten den senaste tiden. Oavsett om man läser om Alice Goffmans fältstudier i "Jagade", om livet för unga svarta män längst ner i droghandelns kedja, Magnus Lintons bok "Knark – en smutsig historia" eller Johann Haris "Att tysta skriket" är slutsatsen att kriget mot droger varken hjälper missbrukarna eller mot droghandeln. Så vem hjälper det? Allt detta får självfallet inte plats på 563 sidor i Roslund och Hellströms kriminalroman men den globala problematiken ligger där och bubblar under ytan.

Historien är onekligen skriven med spänningen som främsta motor. Drivet ligger i berättelsen snarare än i prosan, som är rak, enkel och utan krusiduller. Även om man egentligen vet från början ganska exakt hur det ska sluta. Med det sagt får man väl säga att det är den nagelbitande, initierade och upplysande skildringen av vägen mot slutet som är det mest intressanta i Tre minuter.