Mot baksmällan med förbundna ögon

Om vi får tro både Therese Uddenfeldt och David Jonstad är detta med den förestående kollapsen inte en fråga om utan snarare när, den inträffar. Åtminstone så länge vi hela tiden inte backar från målet om ett ökat ekonomiskt välstånd och en ökande konsumtion, skriver GP:s Hanna Jedvik. (GP 25 maj)

Sakprosa

Författare: Therese Uddenfeldt

Titel: Gratislunchen 

Förlag: Albert Bonnier

Författare: David Jonstad

Titel: Jordad – Enklare liv i kollapsens skugga 

Förlag: Ordfront

Allt är för bra nu, sjunger Veronica Maggio och Håkan Hellström upprepade gånger i sin duett Hela huset.  
"Jag knäpper några bilder och skrattar för mig själv
samma stund så vet jag att allting har ett slut"

I Veronica Maggios text handlar det om den där magiska natten och en fest som gärna får pågå för evigt. Ändå skaver vetskapen om att såväl relationer som fester alltid har ett slut. I Therese Uddenfeldts faktaspäckade bok Gratislunchen – eller varför det är så svårt att all har ett slut är det jordens resurser, med fokus på oljan, som står i centrum för mänsklighetens förnekande. Framför allt lyfter Uddenfeldt fram vår förmåga att sticka huvudet i sanden vad det gäller den förestående kollapsen och hur vi fortsatt blundar inför det faktum att vi frivilligt rusar mot en brakande baksmälla med förbundna ögon. Bäst att njuta nu, tänker vi och vägrar bryta vårt frosseri och det envetna ödeläggande av jordens resurser som följer på det. 

Festen pågår för fullt, dygnet runt och världen över. Oljan fortsätter att pumpas upp allt medan underjorden töms på sina resurser. I vilken takt och hur mycket kartlägger Therese Uddenfeldt med noggrannhet och precision. Varför gör vi på detta viset? Är den högst berättigade frågan som Therese Uddenfeldt ställer sig. Och som hon gör det. 
Therese Uddenfeldt tar avstamp i filosofen René Descartes och Erik Gustaf Geijer, även han filosof och författare som föddes 1783 i Ransäter i Värmland, för att föra in mig som läsare i deras tankar om materialism och hur vi endast behöver vår ande för vår existens. "Jag tänker, alltså är jag," för att citera Descartes.  Eller "Härav förstod jag att jag var en substans, vars hela väsen eller natur är att tänka och som för att existera icke behöver äga något rum och icke är beroende av något materiellt." 

Erik Gustaf Geijer refererar Uddenfeldt till vad det gäller såväl vårt beroende av naturen, och dess resurser, som vår innerliga relation till den, trots dess flyktighet. Som något som var på väg bort redan på tidigt 1800-tal. Ett fenomen som även Henry David Thoreau utforskar i sin klassiker Skogsliv vid Walden om hans egen tillvaro som självförsörjande och levandes på naturens resurser, på flykt undan den moderna civilisationen. Detta redan 1854 då den första utgåvan av boken gavs ut. 

Och ändå står vi här idag. Konsumerandes och producerandes som aldrig förr och fortfarande utan något rimligt och hållbart alternativ till oljan som så småningom ska sina. Att tänka för att leva räcker uppenbarligen inte långt för dagens individcentrerade människor. 
Och vad det gäller alternativen exemplifierar Uddenfeldt med att ifall hela världens sockerskörd för år 2010 skulle omvandlas till etanol skulle det räcka till tre procent av bränslebehovet som vi har idag. Om vi skulle samla ihop alla tillgängliga produkter från världens jordbruk och konvertera till drivmedel skulle det endast täcka 25 procent av transportsektorns energibehov. Då pratar vi alltså inte om exempelvis uppvärmning, tillverkningsindustrin, asfalten på våra vägar eller oljan i våra kläder och hudkrämer. 

För den som inte minns bensinkrisen i Storbritannien år 2000 friskar Therese Uddenfeldt upp minnet och berättar om det som började med att tre bönder tog sina traktorer och blockerade ett raffinaderi i Stanlow i protest mot de höga dieselpriserna. Snabbt utökades protesterna och fler demonstranter slöt upp. Därmed stryptes bensintillförseln till hela landet och inom loppet av några dagar var Storbritannien nära att slås ut fullständigt. Operationer på sjukhus ställdes in, ambulanser fick inte köras snabbare än 25 kilometer i timmen och brandkåren tilläts endast att göra nödutryckningar. Därtill blev el- och vattenbolag oroade över energiförsörjningen. Några synbara spår av denna dyrköpta läxa är svårt att ??vinna i vår industriella värld av idag. 

Therese Uddenfeldt gör sitt bästa för att gå till botten med varför mänskligheten gör så här, utan att egentligen få några bra svar. Ty det finns inga enkla. Endast teorier. Däremot lägger hon mycket kraft på att argumentera för varför oljan är en ändlig resurs, vilket kanske framstår som lite överflödigt. Å andra sidan kartlägger hon noggrant uträkningar och tillgångar och hur pass mycket mer långsamt det svarta guldet flödar nu jämfört med tidigare. Framför allt visar hon på det komplexa i att det visserligen går att utvinna lika mycket energi i dag, men det hela tiden tar mer kraft och kostar mer pengar. Vilket för oss tillbaka på ruta ett igen. Ett nollsummespel minst sagt. Som dessutom inte kan pågå i all evighet. 

Även David Jonstad är med sin bok Jordad – enklare liv i kollapsens skugga aktuell i debatten om just de sinande naturresurserna och vårt överanvändande av fossila bränslen. Likaså uppehåller också han sig en hel del kring begreppet kollaps, vilket också var titeln hans förra bok. Om vi får tro både Therese Uddenfeldt och David Jonstad är detta med den förestående kollapsen inte en fråga om utan snarare när, den inträffar. Åtminstone så länge vi hela tiden inte backar från målet om ett ökat ekonomiskt välstånd och en ökande konsumtion, med oljan som ständig ekonomisk motor. 

David Jonstad tar ner problematiken på individnivå och driver tesen om att en klok väg att avlasta jordklotet är att lämna staden och flytta ut på landet. Där kan vi leva mer i samklang med naturen – självförsörjande och mer energisnålt. Bara att hålla liv i en storstad med allt vad det innebär i form av infrastruktur, kollektivtrafik och byggnationer kräver åtskilligt med energi. 

Dock blir de ständiga jämförelserna mellan smutsig betong och ren natur något tjatiga och påstående om hur vi alla får ett ökat välbefinnande i naturen jämfört med storstaden känns något programmatiska och enkla. Dessutom finns det en ansenlig mängd svenskar som varken lever i betongen eller skogen. Många bor i små och medelstora städer, inte sällan i villor, radhus eller småhus med gräsmattor, häckar och naturen runt knuten. I våra svenska förorter kryllar det av grönområden och promenadvägar genom skogsdungar. Att det enda alternativet mot självhushållning skulle vara lägenhet i Stockholms innerstad avspeglar kanske snarare författarens egen livssituation än gemene mans. Även om David Jonstad utgår från sin egen livsresa så blir kontrasten väl bjärt i jämförelse. 

Däremot gör David Jonstad, precis som Therese Uddenfeldt, en diger historisk genomgång och slår hål på ett par myter om det svenska jordbruket och dess historia. Dock är Uddenfeldts genomgång betydligt mer djuplodande och bottnar rent vetenskapligt på ett annat vis än Jonstads, även om han är nog så påläst. Men Uddenfeldt har ett annat driv i sitt berättande, en språklig briljans och en pedagogisk förmåga som sällan skådas. Men så är Therese Uddenfeldt, med sin bakgrund som kulturjournalist, numera även högstadielärare. 
Hur som helst läses dessa två böcker alldeles utmärkt i kombination. Börja med Gratislunchen och låt dig förfasa och fortsätt med Jordad och förändra ditt sätt att leva. Den som vill bygga ut läsningen ytterligare kan ta sig an Helena Granströms utmärkta Det som en gång var.

Lyra Ekström Lindbäck – I tiden

Lyra Ekström Lindbäcks förmåga att fånga tiden vi lever i med sin roman I tiden är på många sätt genialisk. Trovärdigt gestaltar hon huvudpersonen Christoffers virvelvind där uppdrag, jobb och fritid blandas samman till en enda röra, skriver GP:s recensent Hanna Jedvik. (GP 9 maj) 

Roman

Lyra Ekström Lindbäck
I tiden

Modernista

”Philip Jag har ett möte, vet ej hur lång tid det kommer ta, så hinner inte till Greta Gram. Men obs, jag gillar hennes namn.

Daniel Jag har en jättelik kasse från Louis Vuitton så måste hem i en taxi nu, försöker hinna till Greta.

Philip Va?! Jag vill också ha en jättelik LV-kasse.

Kristofer Älskar kassar i alla dess former. Men bär du dyra kläder är det viktigt att påsen är från Hemköp, eller ännu hellre Lidl. Allting i livet handlar om balans.

Daniel Vad är rapporten från Fashion Talks då?

Philip ’Geek måste möta chic.’

Philip ’Instagram är viktigt för mode.’

Daniel Oh God. Jag är ju väldigt osäker på om Instagram har varit bra för mode.”

Ovanstående är en dialog från Bon Magazines hemsida där Bons tre modeskribenter Daniel Björk, Philip Warkander och Kristofer Andersson snackar ihop sig under Stockholm Fashion Week i början av februari i år. Raderna hade lika gärna kunnat vara en dialog i LyraEkström Lindbäcks roman I tiden.

Referenserna till musik och mode duggar tätt och huvudpersonen tillika modeskribenten Christoffer skulle aldrig glida utanför lägenhetsdörren i något annat än sina Chelsea boots och märkesjeans som Jil Sander eller Acne. Han tvättar händerna i exklusiv handtvål och klubbar slentrianmässigt varje kväll. Däremellan skriver han krönikor, spelar in podar, medverkar i P3 och ska rent av kanske få vikariera som redaktör på tidningen som han jobbar för vad det lider.

Och så sexet. Det slentrianmässiga sexet som både tråkar ut honom och snärjer honom i en längtan efter närhet och bekräftelse. Men inom Christoffer håller något på att gå sönder. Känslan av meningslöshet bultar mot bröstbenet och när han kollar igenom sin Gmail är det som att vada ut i ett segt och iskallt kärr.

Som många av oss andra frilansade medie- och kulturarbetare är inte Christoffer dummare än att han förstår att han har drabbats av stressymptom. Frågan är vad man gör man åt det när det alltid finns en text till att skriva, ytterligare ett radioprogram att medverka i eller producera och samtal att moderera? När det aldrig tar slut och om du tar en paus riskerar mejlboxen att sluta fyllas på, pengarna att sina och du är tillbaka till baslägret och måste uppför Mount Everest branta bergstopp än en gång. För att bygga din karriär. Ditt varumärke. Din mediepersona. Allt det där som så många lever med idag som en självklarhet. För Christoffer innebär den tillryggalagda klättringen att han lever sin dröm. Att försörja sig som skribent är vad han fantiserade om när han var tonåring och lyssnade på Melody Club, Hell on Wheels och First Floor Power. Ändå den där malande känslan av tomhet i bröstet samtidigt som likesen virvlar förbi i instagramflödet och noteringarna från Facebook aldrig slutar att blinka rött uppe i webbläsarens högra hörn.

Lyra Ekström Lindbäcks förmåga att fånga tiden vi lever i med sin roman I tiden är på många sätt genialisk. Trovärdigt gestaltar hon huvudpersonen Christoffers virvelvind där uppdrag, jobb och fritid blandas samman till en enda röra. När högen av måsten bara byggs upp och får arbetsglädjen som en gång fanns att så sakteliga skopas ut. Inte ens festerna med sin förutsägbarhet och välstylade människorna i vita jeans känns roliga längre. Till det läggs sedan skulden. Vem är jag att klaga? Tänk på alla andra med betydligt mer monotona arbeten som går till jobbet samma tid varje dag, tänker Christoffer där han sitter vid sitt köksbord.

Lyra Ekström Lindbäck visar även på vad som händer med den som inte har något alternativ. Hur skulle livet te sig för en person som Christoffer om han ställde sig utanför sociala medier, partyn och hela mediekarusellen som bygger på att säga ja till allt.? Går det ens? Och hur ska han i så fall hitta ett annat sätt att leva? Lyra Ekström Lindbäck ställer viktiga frågor om samtiden i sitt utforskande av Christoffer Lundström med Ch, K:et bytte han ut i tonåren.

I tiden har med sin gestaltning av konsumtion och yta en hel del beröringspunkter med Sisela Lindbloms De skamlösa som skapade stor debatt om köphets och statusfixering när den kom i april 2007. Men där Sisela Lindbloms roman gick bort sig i klichéer och endimensionella persongestaltningar fångar I tiden upp Christoffers inre kamp och längtan efter ett annat liv på ett mer engagerande vis. Intressant att notera är att knappast någon lär lyfta ett ögonbryn idag över en roman som skildrar konsumtion och mode, medan De skamlösa fick utstå kritik för sin tematik redan innan den hade släppts i bokhandeln. Passande nog vävdes den in i den så kallade Väskdebatten och Nina Björks utspel om köksdrömmar som ”skitdrömmar”. 

Lyra Ekström Lindbäcks prosa har något stramt och återhållsamt över sig. Texten slirar sällan iväg i metaforer eller lyriska formuleringar. Istället skriver hon rakt och sparsmakat och tvingar inte läsaren att vältra sig i sina karaktärers inre. Precis som hennes AugustnomineradeEtt så starkt ljus rör sig I tiden sakta framåt utan några brantare utmaningar på den dramaturgiska kurvan. Lyra Ekström Lindbäcks styrka ligger i de vardagliga tingen, stämningarna och det där som pågår i ett liv medan världen gör annat. Dessutom går hon även här utanför heteronormen på ett självklart vis och problematiserar vad det är att vara människa på ett djupare plan.

I tiden går i takt med tiden och sida vid sida med sin läsare, som aldrig underskattas. Tyvärr blir romanens upplösning något tunn och de många bikaraktärerna framstår som stela pappfigurer när de kommer och går under berättelsens gång.

En paradox är att skildringen av yta också blir berättelsens fiende, som gör att det aldrig riktigt bränner till eller svajar rejält under huvudpersonens fötter.

Bara sviktar lite grand under de vita Adidasskorna. 

Premiär för Mediepodden idag

Nu ligger första avsnittet av Mediepodden, som jag är producent för, med Emanuel Karlsten och Olle Lidbom uppe på hemsidan  och iTunes En pod om traditionella medier, sociala medier och den digitala utvecklingen i dagens medielandskap. Massa intressant för den som är intresserad av medier och journalistik. Tio avsnitt under våren. 

Suzanne Osten gör mig vilsen i pannkakan

I stället för att gång på gång producera sådant som känns alltför skrämmande borde Suzanne Osten stanna upp en stund och fundera på barnen. Men nej, så tänker inte Suzanne Osten. Det konstaterar GP:s Hanna Jedvik. (GP 13 april)

”Barn ska bli skrämda av kultur.” Det något ögonbrynshöjande uttalandet levererade en av våra svenska auktoriteter inom barnkultur till SVT:s Kulturnyheterna (SVT 30 mars) för ett par veckor sedan. Än en gång har Suzanne Ostenhamnat i blåsväder med av sina produktioner. Senast var det med filmen Bengbulan i samband med premiären 1996. En film som först blev barnförbjuden, men som efter påtryckningar från Osten till slut tillät elvaåringar på visningarna.

När nu Suzanne Osten har filmatiserat sin egen barndom i filmen Flickan, mamman och demonerna, har det alltså hänt igen. Statens medieråd försåg filmen, som skildrar Ostens egens uppväxt med en psykotisk mamma, med femtonårsgräns.

Här skulle man ju som en engagerad yrkesperson inom barnkultur kunna tänka sig att Suzanne Osten stannade upp en stund och tänkte. ”Okej, jag ägnar mig åt kultur för barn, men gång på gång lyckas jag med konststycket att producera sådant som anses allt för skrämmande. Det är rent av så att mina barnfilmer förbjuds för barn. Jag kanske borde ta mig en funderar över hur jag lyckas med det uppdrag?”

Men nej, så tänker inte Suzanne Osten. Istället slår hon fast att beslutet är ”En smula absurt!” (P1-morgon 21 mars). Hon låter även meddela att hon rustar för strid än en gång ironiserar över de pedagoger och psykologer på Statens medieråd som gör bedömningen att hennes film är allt för skrämmande då den är realistisk, innehåller hot om självmord och uppmaningar om mord på dottern, därtill demoner som dyker upp lite här och var. Kryddat med en mycket obehaglig suggestiv ton. ”en oroväckande och bitvis mycket skrämmande stämning. Framställningen bedöms kunna medföra stark rädsla, oro och förvirring och vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år.” skriver Medierådet i sitt beslut. Till SVT:s Kulturnyheterna säger Johan Karlsson, filmgranskare på Medierådet, att filmen kan kan vara till skada för en ensam elvaåring som ser den på bio.

Suzanne Osten poängterar återkommande att hennes tanke är att barn ska se filmen tillsammans med vuxna och diskutera de här viktiga frågorna.

Jag vet inte vilken värld Suzanne Osten lever i, men det är långt ifrån alla föräldrar eller vuxna som är kapabla och lämpade, eller ens vill diskutera psykisk sjukdom med sina barn. Som ens förstår att de borde göra det. Även om tanken är nog så god. Och inte så lite naiv. Det här är inga dåliga föräldrar, men alla har helt enkelt det kulturella och emotionella kapital som Suzanne Osten kräver av föräldrarkåren. Den som någon gång har haft anledning att spendera några timmar i en biofoajé vet att det finns föräldrar till allt. Inte sällan dyker det upp vuxna som försöker få med sig sina sjuåringar in på barnförbjudna filmer som föräldern själv vill se. För att nämna ett exempel på hur omdömet av det egna barnets känslighet sviktar.

Vid en femtonårsgräns får barn aldrig se en film i vuxet sällskap. Vid en elvaårsgräns får sjuåringar följa med i förälders sällskap. Det är en stor förskjutning. Och efter överklagan har nu en elvaårsgräns fastställts av Förvaltningsrätten. Osten torde vara nöjd med att ha tagit klivet från en film lämpad för vuxna till en film tillåten för sjuåringar. Själv häpnar jag.

Det är inte så att jag förordar att barn och unga inte ska exponeras för kultur som behandlar komplicerade ämnen och svåra moraliska frågeställningar. Jag har själv skrivit ett par ungdomsromaner som skildrar en tung verklighet, men de berättelserna är inte för alla. Helst inte någon under fjorton år tänker jag. Den upphovsperson som utforskar tunga ämnen måste göra det varsamt och vara lyhörd för vilka som kan ta emot berättelsen och vilka som inte kan det. Att veta när det är läge att ta ett steg tillbaka. Du kan inte lägga en allt för tung börda på barnet. De barn som redan lever i någon typ av utsatthet kanske är de som allra minst kan ge uttryck för den oro och ångest som en film eller bok kan väcka. Att då ha som mål att skrämma och skaka om förefaller att vara en osedvanligt otidsenligt syn på barn och barnkultur. Hur viktiga och tunga frågor vi än behandlar.

Vilse i pannkakan all over again liksom.

I samband med att föräldrar motsatte sig att deras barn fick se Alfons och odjuret på förskolan svarar vissa högljudda debattörer med ryggmärgen och tycks resonera som så att de själva minsann såg skrämmande filmer som barn och inte tog någon skada. Känns resonemanget igen? Var det inte så man sa om barnagan också? Nej, någon skada i det långa loppet kanske inte barn tar av Alfons och odjuret, men i bästa fall kan vi bespara våra barn onödig oro, ängslan och rädsla ifall vi är mer lyhörda för vad som skrämmer dem. Vissa kanske behöver vänta något år eller två. I en vuxens ögon är det inte alltid självklart. Ty det är skillnad på barnperspektiv och barns perspektiv. Men psykologer och pedagoger kan vara en väg att ta hjälp för att reda ut det som inte alltid syns på ytan och det är därför som Medierådet gör sina bedömningar baserat just på de personernas kunskap.

Suzanne Ostens metod är att ha barn med sig i skapandeprocessen, så även i arbetet med Flickan, mamman och demonerna, vilket hon har hänvisat till i debatten. Gott så, men att vara utvald och se en film i sällskap med regissören är inte samma sak som att utan förkunskap sätta sig i en biosalong utan någon att prata med eller hålla i handen. Inte heller en teaterupplevelse är jämförbart (Flickan, mamman och demonerna har tidigare visats som barnteater).

Kanske har Suzanne Osten rätt i att hon är bäst i Sverige på att bedöma exakt vad alla Sveriges barn mår bra av. Kanske inte. Det som jag inte förstår, utifrån hennes resonemang, är hur man som utövare av barnkultur så uppenbart inte vill vara på barnens sida i alla lägen. Att man inte är beredd att ta in andra personers expertis, lyssna och visa en vilja att vara beredd att göra allt för att det ska bli så bra som möjligt för barnen. Alla barn. Och att vara ödmjuk inför det viktiga uppdraget. Att inte reflexmässigt rusta till strid.

Jag säger backa barnen. Inte regissörerna.

Ragnar Persson & Joar TibergTill detta bröllop kommer bara fåglar och döda hästar

Ragnar Perssons och Joar Tibergs samarbete är en genial idé. Det menar GP:s imponerade recensent Hanna Jedvik (GP 11 april) 

LYRIK

Titel: Till detta bröllop kommer bara fåglar och döda hästar
Bild: Ragnar Persson
Text: Joar Tiberg
Förlag: Orosdi-Back

När konstnären Ragnar Persson och poeten Joar Tiberg möts i bokform uppstår ljuv musik. En värld fylld av fanatsieggande teckningar och ren, klar poesi strömmar emot den som öppnar de blyertsprydda pärmarna som omsluter denna nätta bok, med den långa titeln Till detta bröllop kommer bara fåglar och döda hästar.

Både Joar Tiberg och Ragnar Persson har digra meritlistor och en omfattande utgivning bakom sig. Nu har Joar Tiberg skrivit dikter med utgångspunkt i Ragnar Perssons bilder och Ragnar har i sin tur illustrerat Joars texter.

Ragnar Persson har gjort sig känd för sina känslosamma blyertsteckningar, inte sällan med skog och djur som tema. Han använder sig även ofta av hårdrockens estetik och är inspirerad av såväl Iron Maidens skivomslag som den amerikanska konstnären Raymond Pettibon, som har gjort skivomslag och affischer åt band som Black Flag och Sonic Youth.

Perssons känsla för rock går igen även i samarbetet med Tiberg. Här finns döskallar, skelett och dystra mörka monster och mönster. 

Det som sätter starkast prägel på denna samling är dock hans blyertsteckningar av unga sårbara människor som söker varandra. Ofta träder de fram ur naturen, inte sällan tillsammans med andra. Bilderna gifter sig med Joar Tibergs lyrik som i likhet med Perssons bilder bär på en inneboende känslighet. Medan Perssons konst är fyllt av detaljer är Tibergs dikter avskalade och luftiga, ofta med en ton som minner om ungdomsårens känslosvall.

Om det var förlaget Orosdi-Back som sammanförde Joar Tiberg och Ragnar Persson vet jag inte, men idén är hur som helst genial. En inte alltför vidlyftig gissning är att denna bok talar extra mycket till unga människor som identifierar sig med Perssons teckningar av personer i gränslandet mellan tonåring och vuxen. Eller av Tibergs finstämda lyrik.

Mediepodden

Nu på fredag är det premiär av Mediepodden med Emanuel Karlsten och Olle Lidbom. En pod som jag producerar och som fokuserar på förändringen i traditionella, digitala och sociala medier.

Emanuel Karlsten är krönikör på Göteborgs-Posten och konsult inom sociala medier. Olle Lidbom är tidskriftanalytiker och har under många år drivit bloogen Vassa Eggen och digitalbyrån Oxys. Han är även en av experterna i den pågående medieutredningn och sedan i höstas även kommunikationschef för Norstedts förlagsgrupp (där mina böcker ges ut på Rabén & Sjögren)

Du hittar hemsidan här

Johann Hari – Att tysta skriket

Narkotikakriget är sig likt oavsett om det utspelar sig i Biskopsgården eller i Juaréz i norra Mexico. Hanna Jedvik har läst brittiske Johann Haris välgjorda granskning. (GP 1 april) 

Genre: Sakprosa

Författare: Johann Hari

Översättning: Sara Årestedt

Titel: Att tysta skriket

Förlag: Massolit 

En onsdag kväll i mitten på mars 2015. På Vår Korg & Bar på Vårvärderstorget i Göteborg visas en fotbollsmatch mellan Manchester City och Barcelona när två maskerade män med automatvapen dyker upp. De öppnar eld och två unga män dör på platsen. Drogkriget står i full blom i Göteborg.

Om det gick att ta ett direktflyg från Vårväderstorget till ett av drogkartellernas främsta hemvist, Juárez i nordöstra Mexiko, skulle det ta över 17 timmar. Två till ytan vitt skilda platser på jorden. Ändå utgör de båda ställena varsin viktig anhalt på den spelplan där det globala narkotikakriget utspelar sig. Enda vägen för att slippa slakten av människor i såväl Juárez som i Biskopsgården går via en total legalisering av droger. Det slår den brittiske journalisten och författaren Johann Hari fast i sin bok Att tysta skriket som i den svenska utgåva har ett avslutande specialskrivet kapitel om Sverige. Landet med trettio gånger så hög narkotikadödlighet som Portugal, där alla typer av droger avkriminaliserades 2001.

Det här ämnet berörde jag i samband med att den svenska journalisten Magnus Lintons bok Knark – en smutsig historia. (Atlas 2015) I den visade han det absurda i svensk narkotika politik och dess nolltolerans som mejslades fram av psykologen och kriminologen Nils Bejerot, den svenska narkotikapolitikens chefsideolog från 1960-talet och framåt. Något som, enligt Linton, har resulterat i att vi trots en ganska låg andel brukare, har en rekordhög dödlighet bland narkomaner i Sverige, 600 om året, då allt bruk är kriminaliserat, vilket bland annat gör att folk undviker vård med rädsla för polis. Men också att många städer i likhet med Göteborg, saknar sprututbyte och att det är ytterst få som får metadonbehandling.  

Allt det här och mycket mer pekar Johann Hari på i sin totala genomlysning av västvärldens krig mot narkotika. Även i USA är narkotikapolitiken ett resultat av en ende mans verk, nämligen Harry Anslinger som bestämde sig för att utrota droger från jordens yta. Ett eko av detta krig mot droger, sjuttio år senare, skildrade etnologen Alice Goffman i sin avhandling Jagade - ett iv på flykt i en amerikansk stad (Natur & Kultur 2015).

Johann Hari tar med läsaren på en extremt detaljerad och välgjord journalistisk resa – från Billie Hollidays trasiga uppväxt och drogmissbruk, via USA:s korrupta polisväsende till drogkartellernas skräckvälde och slakt av människor – till lagliga heroinkliniker i Schweiz och Portugals legalisering som har lett till minskat droganvändande.

Att rada upp Haris belägg här skulle inte göra hans digra granskning rättvisa. Exempelvis visar han tydligt på hur det var när alkohol reglerades av maffia och organiserad brottslighet så länge den var olaglig i USA och att de försök som har gjorts med legal förskrivning av heroin har minskat dödligheten och gett människor ett nytt liv. Många har börjat arbeta och därefter inte sällan upphört med sitt bruk av droger. Generellt sett har droganvändandet inte heller gått upp. Dessutom skulle narkotikakriget och massdödandet upphöra omgående av en legalisering, menar Hari. 

Mitt råd är att alla som på något sätt arbetar socialt med narkotikafrågor, men även politiker och andra opinionsbildare läser Att tysta skriket på direkten. Nu. Så diskuterar vi i smågrupper efter det. Själv väljer jag kort och gott att citera Naomi Klein. ”Superb journalistik.”