Suzanne Osten gör mig vilsen i pannkakan

I stället för att gång på gång producera sådant som känns alltför skrämmande borde Suzanne Osten stanna upp en stund och fundera på barnen. Men nej, så tänker inte Suzanne Osten. Det konstaterar GP:s Hanna Jedvik. (GP 13 april)

”Barn ska bli skrämda av kultur.” Det något ögonbrynshöjande uttalandet levererade en av våra svenska auktoriteter inom barnkultur till SVT:s Kulturnyheterna (SVT 30 mars) för ett par veckor sedan. Än en gång har Suzanne Ostenhamnat i blåsväder med av sina produktioner. Senast var det med filmen Bengbulan i samband med premiären 1996. En film som först blev barnförbjuden, men som efter påtryckningar från Osten till slut tillät elvaåringar på visningarna.

När nu Suzanne Osten har filmatiserat sin egen barndom i filmen Flickan, mamman och demonerna, har det alltså hänt igen. Statens medieråd försåg filmen, som skildrar Ostens egens uppväxt med en psykotisk mamma, med femtonårsgräns.

Här skulle man ju som en engagerad yrkesperson inom barnkultur kunna tänka sig att Suzanne Osten stannade upp en stund och tänkte. ”Okej, jag ägnar mig åt kultur för barn, men gång på gång lyckas jag med konststycket att producera sådant som anses allt för skrämmande. Det är rent av så att mina barnfilmer förbjuds för barn. Jag kanske borde ta mig en funderar över hur jag lyckas med det uppdrag?”

Men nej, så tänker inte Suzanne Osten. Istället slår hon fast att beslutet är ”En smula absurt!” (P1-morgon 21 mars). Hon låter även meddela att hon rustar för strid än en gång ironiserar över de pedagoger och psykologer på Statens medieråd som gör bedömningen att hennes film är allt för skrämmande då den är realistisk, innehåller hot om självmord och uppmaningar om mord på dottern, därtill demoner som dyker upp lite här och var. Kryddat med en mycket obehaglig suggestiv ton. ”en oroväckande och bitvis mycket skrämmande stämning. Framställningen bedöms kunna medföra stark rädsla, oro och förvirring och vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år.” skriver Medierådet i sitt beslut. Till SVT:s Kulturnyheterna säger Johan Karlsson, filmgranskare på Medierådet, att filmen kan kan vara till skada för en ensam elvaåring som ser den på bio.

Suzanne Osten poängterar återkommande att hennes tanke är att barn ska se filmen tillsammans med vuxna och diskutera de här viktiga frågorna.

Jag vet inte vilken värld Suzanne Osten lever i, men det är långt ifrån alla föräldrar eller vuxna som är kapabla och lämpade, eller ens vill diskutera psykisk sjukdom med sina barn. Som ens förstår att de borde göra det. Även om tanken är nog så god. Och inte så lite naiv. Det här är inga dåliga föräldrar, men alla har helt enkelt det kulturella och emotionella kapital som Suzanne Osten kräver av föräldrarkåren. Den som någon gång har haft anledning att spendera några timmar i en biofoajé vet att det finns föräldrar till allt. Inte sällan dyker det upp vuxna som försöker få med sig sina sjuåringar in på barnförbjudna filmer som föräldern själv vill se. För att nämna ett exempel på hur omdömet av det egna barnets känslighet sviktar.

Vid en femtonårsgräns får barn aldrig se en film i vuxet sällskap. Vid en elvaårsgräns får sjuåringar följa med i förälders sällskap. Det är en stor förskjutning. Och efter överklagan har nu en elvaårsgräns fastställts av Förvaltningsrätten. Osten torde vara nöjd med att ha tagit klivet från en film lämpad för vuxna till en film tillåten för sjuåringar. Själv häpnar jag.

Det är inte så att jag förordar att barn och unga inte ska exponeras för kultur som behandlar komplicerade ämnen och svåra moraliska frågeställningar. Jag har själv skrivit ett par ungdomsromaner som skildrar en tung verklighet, men de berättelserna är inte för alla. Helst inte någon under fjorton år tänker jag. Den upphovsperson som utforskar tunga ämnen måste göra det varsamt och vara lyhörd för vilka som kan ta emot berättelsen och vilka som inte kan det. Att veta när det är läge att ta ett steg tillbaka. Du kan inte lägga en allt för tung börda på barnet. De barn som redan lever i någon typ av utsatthet kanske är de som allra minst kan ge uttryck för den oro och ångest som en film eller bok kan väcka. Att då ha som mål att skrämma och skaka om förefaller att vara en osedvanligt otidsenligt syn på barn och barnkultur. Hur viktiga och tunga frågor vi än behandlar.

Vilse i pannkakan all over again liksom.

I samband med att föräldrar motsatte sig att deras barn fick se Alfons och odjuret på förskolan svarar vissa högljudda debattörer med ryggmärgen och tycks resonera som så att de själva minsann såg skrämmande filmer som barn och inte tog någon skada. Känns resonemanget igen? Var det inte så man sa om barnagan också? Nej, någon skada i det långa loppet kanske inte barn tar av Alfons och odjuret, men i bästa fall kan vi bespara våra barn onödig oro, ängslan och rädsla ifall vi är mer lyhörda för vad som skrämmer dem. Vissa kanske behöver vänta något år eller två. I en vuxens ögon är det inte alltid självklart. Ty det är skillnad på barnperspektiv och barns perspektiv. Men psykologer och pedagoger kan vara en väg att ta hjälp för att reda ut det som inte alltid syns på ytan och det är därför som Medierådet gör sina bedömningar baserat just på de personernas kunskap.

Suzanne Ostens metod är att ha barn med sig i skapandeprocessen, så även i arbetet med Flickan, mamman och demonerna, vilket hon har hänvisat till i debatten. Gott så, men att vara utvald och se en film i sällskap med regissören är inte samma sak som att utan förkunskap sätta sig i en biosalong utan någon att prata med eller hålla i handen. Inte heller en teaterupplevelse är jämförbart (Flickan, mamman och demonerna har tidigare visats som barnteater).

Kanske har Suzanne Osten rätt i att hon är bäst i Sverige på att bedöma exakt vad alla Sveriges barn mår bra av. Kanske inte. Det som jag inte förstår, utifrån hennes resonemang, är hur man som utövare av barnkultur så uppenbart inte vill vara på barnens sida i alla lägen. Att man inte är beredd att ta in andra personers expertis, lyssna och visa en vilja att vara beredd att göra allt för att det ska bli så bra som möjligt för barnen. Alla barn. Och att vara ödmjuk inför det viktiga uppdraget. Att inte reflexmässigt rusta till strid.

Jag säger backa barnen. Inte regissörerna.