Mare Kandre | Punkserier

Tio år efter Mare Kandres död kommer boken Punkserier om författarens tid som punkmusiker i London och Göteborg. Hanna Jedvik läser ett fulländat tidsdokument. (GP 22 februari) 

Serier

Författare: Mare Kandre

Titel: Punkserier

Förlag: Kartago

Relaterat

”Nej, absolut inte. Jag har aldrig använt en ordbok när jag skrivit en text. Vad är det för fult med att använda ’svåra’ ord? Varför ska man ha sån stor respekt för såna ord?”

Platsen är Göteborg, året är 1979 och Mare Kandre får i punkfanzinet Funtime frågor om sitt sätt att skriva låttexter åt det egna punkbandet Kramp. Intervjuaren Mats J undrar ifall det möjligtvis är så att hon hittar alla svåra ord i en ordbok. Delar av intervjun finns återgiven i texten Innerst inne är jag nog punkare – Mare, musiken, bilderna och orden som är en efterskrift av författaren och förläggaren Jonas Ellerström i den det nu utgivna albumet Punkserier av Mare Kandre.

Nu i efterhand är det knappast förvånande att den då sjuttonåriga blivande författaren Mare Kandre hade ett rikt ordförråd och en förmåga att uttrycka sig som går långt bortom genomsnittet. Hennes rika prosa bjuder, som vi vet nu, på en sällan skådad språkbriljans. Fem år efter intervjun i Funtime debuterar hon med den hyllade prosalyriska novellsamlingen Ett annat land som rör sig genom ett alldeles eget Mare Kandriskt landskap. Efter den uppmärksammade debuten blir hon kallad för litterärt underbarn, ett begrepp som hon själv tröttnar på rejält genom åren, och hinner ge ut ytterligare tio böcker innan hon 2005 går ur tiden fyrtiotvå år gammal.

Den period som Jonas Ellerström skildrar i sin text fångar alltså den Mare Kandre som i övre tonåren redan har etablerat sig väl på punkscenen, som startar flera band och något halvår efter den där intervjun i Funtime börjar på konstskolan The Byam Shaw school of art i London. Samma konstskola som The Clash basist Paul Simonon har gått på.

På det legendariska omslaget till The Clash album London Calling syns han slå sin bas i scengolvet. En estetik som Mare Kandre inspireras av. Ändå hoppar hon av konstskolan i förtid och vänder åter till Göteborg. På skolan satt de ändå bara och ritade och drack öl på puben på lunchen.

Och det är under den här tiden som Mare Kandre skapar de serier, bilder och texter som nu har plockats fram ur hennes kvarlåtenskap för att komma allmänheten till del i Punkserier.

Allt är inte helt komplett, framför allt saknas en sida ur Punkaren, som är albumets längsta berättelse. Här och var anas bara blyertsstrecken i stället för de linjer av tusch som annars sätter sin prägel på teckningarna. I övrigt är berättelsen fulländad. Framför allt som tidsdokument över en tid då motsättningarna mellan punkare och skins är stor och när hotet om våld från extremhögern, raggare eller allsköns kulturella motståndare ständigt hänger som en smocka i luften.

I berättelsen är det den subversive punkaren Adolph som dras in i en nedåtgående våldspiral med ett gäng teds, även kända som Teddy Boys och var den engelska motsvarigheten till raggare.

Den här historien plockar Mare Kandre elegant från den brittiska originalromanen The Punk av Gideon Sams. Från början ganska banal och melodramatisk roman, en slags Romeo och Julia i punkmiljö, låter Jonas Ellerström oss förstå i sitt efterord. Jag har själv inte läst den. Mare Kandres version är däremot svart och dystopisk, präglad av uppkäftighet, tjurskallighet och en allmän misstro mot samhällssystemet som är signifikant för den här tiden då motstånd fortfarande är ledord för de unga och arga.

Här finns också en slags lätt sarkastisk och närapå lillgammal ton, som präglar berättandet som jag själv känner väl igen från tiden innan ironi och hård humor hade letat sig in i populärkulturen. Slående är också hur den upproriske Adolph ignorerar Arbetsförmedlingens långa lista på föreslagna jobb och flyr föräldrarnas tjat och gnat och flyttar in i en kompis lägenhet. Det var då det.

Tanken tycks ha varit att Punkaren skulle ha publicerats i vad som då kallades för Göteborgs första underground-serietidning till vilken, förutom Kandre, serie- och skräckfilmsentustiastien Freddie Wadling var en av initiativtagarna. Vad som sedan hände på vägen är höljt i dunkel.

Att punken är på liv och död för Mare Kandre råder det ingen tvekan om. När hon i Funtime nummer åtta får frågan ifall det är viktigt att se ut som ett punkband ger hon följande svar:

”Det är viktigt att visa vilken sida man står på. Det är fegt på nåt sätt att t.ex. vara långhårig och lira punk. Att säga att man e punk men se inte se ut som en punkare tycker jag e så jävla fegt, då kan man gå omkring ha punkens ideal och samtidigt gå säker på gatorna medan dom som verkligen ser ut som punkare får bli nedslagna och knivhuggna och mördade.”  

För oss som minns vårt åttio- och nittiotal som en ständig rädsla och flykt undan skinnskallar och raggare på småstadens gator ger Mare Kandres hårdföra inställning ett eko av en era då hotet om våld var en realitet för den vars klädstil stack ut eller hen som vågade ha en uttalad politisk åsikt som inte var höger. Eller om du såg ut att ha det. För Mare Kandre är det Howard Devoto, sångare och låtskrivare i Buzzcocks, och sedermera bandet Magazine, som är den stora idolen. Han är den perfekte. I hennes kvarlåtenskap finns fyra bilder i linoleumsnitt, föreställande Devoto, skapade av Mare Kandre och nu alltså även finns publicerade i detta album som ges ut närapå elva år efter hennes död. Ett album som ska ha ett stort plus för sin säkra formgivning, signerad Johan Melbi, och som minner om dåtidens fanzine och trycksaker.

Vad det gäller övriga serier och texter i albumet är det Dumheten som griper tag starkast. En ung kvinnas rop på hjälp i ett tyst och sterilt samhälle där ingen lyssnar. Ensam och nästintill osynlig är seriens huvudperson där hon med spretigt blont hår stryker runt bland matvarudiskar och tunnelbanevagnar. Väl inlagd på den psykiatriska avdelningen efter en medicinöverdos får hon dropp, valium och uppmaningen att rycka upp sig. Postumt blir det starkt och rysligt uppriktigt.

Jag bär även med mig den svartvita bilden på en ung Mare Kandre. Med nyfärgat svart hår och runda glasögon sitter hon uppflugen i en säng men en vit mus i vardera handen. Den ena höjd med ansiktet, den andra i midjehöjd.

Ställningen får henne att se ut som en fastfrusen egyptisk målning. Så liten, tunn och och sårbar. Ändå med en bländande begåvning och en stark inneboende kraft av kreativitet, bara några år innan det litterära genombrottet. Den bilden av Mare Kandre vilar på näthinnan när jag läser hennes romaner igen.

Nu har jag inte ens nämnt den cd med Kramp som medföljer albumet. Alltså en demo med trettio skramliga punklåtar, ibland med ett par minuters i princip ohörbart snack av bandmedlemmarna innan låten drar igång. Det hela ger intryck av att någon har tryckt på recknappen i replokalen. Hur det låter? Som en nästintill olyssningsbar punkdemo från en tid som flytt. När alla som ville kunde. Skramligt, argt och alldeles underbart.