Bo Gustavssons diktning tycks uppstå i ett ständigt flöde. Han låter orden strömma fritt, in och ut ur medvetandet. Språket och orden rör sig i cirklar och vad som landar på pappret tycks bero på vad han utforskar. Både när det gäller historiska och religiösa skeenden, som det djupt mänskliga. Därtill knyter han effektivt samman dessa beståndsdelar med myter, historia och traditioner.
I den nya diktsamlingen "Nemesis nu" tar Bo Gustavssons avstamp i flyktingströmmar och en värld som står i lågor. Inte minst när det kommer till vår egen västerländska roll i en globaliserad värld.
I diktsviten "Kainsmärket – Am I my brother’s keeper" går han till botten med skuldbegreppet. Här fångar Gustavsson sorgen och saknaden, likaså vad det är att bli förskjuten. Skulden rör sig kring bibelns Kain, som dödar sin bror Abel och blir stämplad till allas åsyn.
Jag säger: ’Kom med ut på fälten’ och där slår jag ihjäl min
broder.
Så får jag Kainsmärket i pannan,
först osynligt men så småningom
ett allt tydligare tecken. Går det
att lägga hatet bakom sig?
Han sätter även skulden i ett större perspektiv. I "Nemisis nu finns inte minst Kains förvisning till landet Nod, av Gustavsson använt som symbol för Europa 2014, där högerpopulistiska partier marscherar fram och människor på flykt behandlas mer eller mindre inhumant. I onådens år.
Senare landar Bo Gustavsson i ett lugnare tempo och tar oss till ett mer personligt landskap. Genom den naturlyriska Skogen av törnen spelar drömmarna mellan dunkla träd och snåriga stigar. Här staplas dock metaforerna på ett något tröttande vis, vilket gör diktens kärna luddig och svår att nå. Och I Intet till mötes gestaltar han åldrandet, sjukdom och oro för intet i livets slut. Samtidigt som han vandrar i den portugisiske poeten Fernando Pessoas fotspår i södra Portugal, en vandring i dialog som slutar i ett fint möte poeterna emellan.
Bo Gustavssons lyrik lyser som starkast när han är distinkt och direkt i sin analys av samtiden. Även om vissa delar hade mått bra av en resning för att undvika att det monomana upprepandet går till överdrift. Om han hade varit än mer uppriktig och blottande i de personliga partierna hade hans poesi kunnat beröra starkare. Nu blir dikterna ofta allt för svepande för att lyckas ta sig in under huden på mig som läsare.