Jag minns ingenting och andra betraktelser

Nora Ephrons sista essäsamling sammanfattar författaren och hennes förhållningssätt ganska bra. Prestigelöst, vasst och ständigt med självdistansen inom räckhåll, skriver Hanna Jedvik. (GP 18 maj)

”Jag kan inte minnas vilket som kom först – vilja att bli journalist eller viljan att dejta en journalist. De båda tankarna var omöjliga att separera.”

Så skriver Nora Ephron i essän Mitt liv som journalist: en kärlekshistoria som är en av de inledande texterna i hennes sista bok Jag minns ingenting och andra betraktelser. Och den där meningen om kärleken och journalistiken sammanfattar Nora Ephron och hennes förhållningssätt ganska bra. Prestigelöst, vasst och ständigt med självdistansen inom räckhåll.

Mest känd för omvärlden är Nora Ephron för sina romantiska komedier. Hon slog igenom stort vid 48 års ålder 1989 med När Harry mötte Sally, som senare följdes upp av filmer som Sömnlös i Seattle, Du har mail och Julie & Julia, till de senare agerade hon även regissör.

Hon skrev dessutom flera pjäser, en bok och bistod sin dåvarande make journalisten Carl Bernstein i hans manusarbete om sitt avslöjande av Watergateaffären, det som kom att bli filmen Alla presidentens män.

En sak som blir tydlig i läsningen av Jag minns ingenting och andra betraktelserär hur det i den anglosaxiska världen går alldeles utmärkt att vara en ”writer”.

En författare behöver inte nödvändigtvis gå under den något mer högtravande titeln ”author”. Det vet alla som kan sitt Sex and the city där kolumnisten Carrie Bradshaw kallar sig för just ”writer” vilket oundvikligen klingar lite, lite finare än ordet krönikör. Det svenska språket saknar nämligen mellanting. Vilket också märks. Antingen är du det ena eller också det andra och däremellan råder vattentäta skott. Men så har vi i Sverige också ytterst få lika multikompetenta och mångsidiga författare i klass med Nora Ephron.

Men allt började alltså i journalistiken. Efter journalistutbildningen på Wellesley College i Massachusetts hann Nora Ephron med en kort tur vid John F Kennedys administration i Vita huset innan hon började längst ner i hierarkin på Newsweek för att strävsamt jobba sig uppåt.

Snart rekryterades hon till New York Post och blev så småningom en framstående journalist, essäist och kolumnist även i andra tidningar, så som New York Times Magazine och Esquire. Mellan 2008 och 2011 hann hon även med att blogga för internetbaserade Huffington Post innan hon gick bort i akut myeloisk leukemi i juni 2012, en sjukdom som hon hade hållit hemlig för de flesta.

I sin sista bok anas dock ett farväl i texter som Det här kommer jag att sakna ochDet här kommer jag inte att sakna. I övrigt håller Nora Ephron samma underhållande och lättsamma ton boken igenom. Så som det anstår en äkta New York-kolumnist som bjuder på sig själv, sina tillkortakommanden och sina relationer. Alltid inramat av ett New York i kvällsdis där julmiddagen firas med de närmsta vännerna och en biograf utan kompetent personal föräras en hel text. Som sig bör i sammanhanget.

Nora Ephorn är vad man kan kalla för ”witty” – ännu ett ord som inte låter sig översättas så lätt, men som kan sammanfattas med synonymer som kvick och rolig. ”Witty” förutsätter också intelligens och charm. Ni vet så där som personer ofta porträtteras i amerikanska filmer och tv-serier, men allt för sällan förekommer i svenska skildringar. Kanske närmar jag mig pudelns kärna här i läsningen av Nora Ephrons samling av texter. Hennes värld och hennes språk är inte helt enkelt att flytta över till en svensk kontext, vilket också märks i översättningen som stundvis känns ordagrann och väl stolpig. Något som bromsar upp läsningen och, är jag rädd, gör att en del av texternas kvalitet går förlorad.

I övrigt fångar Jag minns ingenting och andra betraktelser mycket av det som ryms i ett helt liv. Inspirerande och underhållande på samma gång.