Jörgen Linds Vita kommun

Jörgen Lind varvar poesi med prosa i en samtidsberättelse om utanförskap, tvivel och kärlek i nya diktsamlingen Vita kommun. Resultatet blir ärligt, rörande och gripande, skriver Hanna Jedvik. (GP 29 juni) 

Genre: Lyrik

Författare: Jörgen Lind

Titel: Vita kommun

Förlag: Kabusa dikt

I Vita kommun skriver Jörgen Lind fram den ljusa boken. Den femte diktboken i pentalogin Rede (2004–2014). Här är väggarna vita på den slutna avdelningen med sina reglade fönster, invånarna och blommorna vita och här faller snön vit på marken runt S:t Pauli Kyrka där Jörgen Lind rör sig i sitt lyriska landskap. Även om allt det vitfärgade inte skrivs ut så finns det vita ljuset där som en ständig följeslagare i läsningen av denna bok där Jörgen Lind varvar dikt med prosa. Vita kommun föregicks avHär kommer de varma strömmarna, Villa dei Papiri, Hägn och Saskatoon.

Den röda tråden i Vita kommun är ett slags utanförskap där jaget fångar fragment och bilder som skapar ett flöde som vävs samman till en berättelse om samtiden, tvivel och kärlek. Här finns ett driv i texten som rör sig genom tid, rum och tanke, med vinden som återkommande naturkraft.

In i poesin duggar även nyhetsflödet, historieskrivningen, samhällskritiken och ett visst mått av socialrealism som präglar tillvaron i hyresrätten och kring Olskrokstorget med sin pundarklunga. 

Förutom ett tydligt jag finns här också ett du, ett barn och all den oro och värme som ryms i relationerna dem emellan. Vita kommun är ett återkommande begrepp, som närapå blir till ett egennamn, men som också bildar ett universum som med sitt vita brus och sin känsla av sorg, skuld och bestraffning rymmer långt mycket mer än sina medborgare.

”Nere på gården leker de minsta, vita entiteter, den större vita gemenskapen. Jag skriver denna vita bräcklighet, denna nervtunt klingande vita kommun.”

Jörgen Lind leker stundvis fram språket ”Och den kväller, kväller fram, den kvällande kvällen.” Och med hjälp av de plustecken som fogar samman textstyckena adderas läsningen stillsamt, bit för bit. Sten läggs vid sten och en helhet formuleras i läsarens huvud. Vita kommun fångar en människa som mitt i livet stannar upp och samlar ihop tankar som behöver sorteras för att kunna gå vidare.

Resultatet blir både ärligt, rörande och gripande
.

H D | Hylling till Freud

På Freuds divan finns inga snabba fixar. Hilda Doolittle, mer känd som H D, hyllar inte heller Freud, eller Professorn som hon genomgående kallar honom, skriver Hanna Jedvik. I stället får vi en poetiskt hållen vandringsfärd i H D:s inre. (GP 22 juni)

Denna bok lästes bland annat på Kafe Mitte i Berlin. När jag gick på Nordiska Folkhögskolan var Stewe Claesson min rektor. Nu skriver jag om en bok han har översatt. Ärofyllt. 

Genre: Lyrik
Författare: HD
Titel: Hyllning till Freud
Översättning: Stewe Claesson
Förlag: Ellerströms

Hilda Doolittle hyllar egentligen inte Freud i sin Hyllning till Freud, som nu kommer ut på svenska 54 år efter hennes död. Snarare tar hon oss med på en vandringsfärd i sitt inre samtidigt som hon med hjälp av ytterst små medel tecknar ett minimalistiskt porträtt över Sigmund Freud. Ständigt refererad till som enbart ”Professorn”.

Författaren och poeten Hilda Doolittle är mer känd som H D och var en av modernismens förgrundsfigurer.Under 1930-talet gick hon under en tid i analys hos Freud i Wien och i denna bok skildrar hon sina iakttagelser på mottagningen. Hon vidrör även relationen till den samtida poeten Ezra Pound, som under en period även var hennes fästman.

Den som tar sig an denna skrift med föresatsen att få inblick i psykoanalysens metod och praktik kommer att bli besviken. Likaså den som hyser en förhoppning om att få en glimt av Freuds insikter och kunskaper. Då detta utspelar sig i psykoanalysens barndom, långt ifrån dagens psykoterapi och varianter av KBT-inriktningar, präglas analysen av en trevande tillförsikt. På Freuds divan finns inga snabba fixar, raka svar, goda råd eller hemläxor. Här tar H D plats för att försöka förstå sig själv och de upplevelser och uppenbarelser som hon tror kan ha format henne i livet.

I sitt berättande tar hon ofta avstamp i materiella ting hos Professorn för att sedan göra en associativ resa tillbaka barndomen. Ibland tvärt om. Minnen staplas på varandra och löper som en sicksacksöm genom medvetandet, det undermedvetna och sedan vidare tillbaka till mottagningsrummet igen.

Hyllning till Freud ger en vardagsnära bild av Sigmund Freud, samtidigt som den med sin poetiska och avskalade stil blåser liv i en tid då det mänskliga psyket var ett oskrivet blad, till skillnad från i självhjälpstrendernas tidevarv.

Framför allt tecknar boken författarens eget levnadsöde. Om än fragmentariskt
.

Moa Svan | Det riktiga landslaget

Moa Svan debuterar med en debattbok om fotboll där hon visar hur könsmaktsordningen fortsätter att skipa orättvisa. I slutändan blir det en grundlig genomgång av damfotbollens ekonomiska förutsättningar och de unkna mönster som sätter villkoren, skriver Hanna Jedvik. (GP 5 juni)

Komikern och fotbollsentusiasten Moa Svan har ett ärende. Den korta versionen vad det gäller det ärendet är att hon vill lyfta fram damfotboll och öppna ögonen på alla som vägrar förstå att den svenska fotbollen för damer står sig betydligt starkare internationellt sett än den fotboll som spelas av herrar.

Då snackar jag inte om det där kassa laget som rör sig runt plats 45 i världsrankningen, laget som har missat två VM-turneringar i rad. Nä, inte det landslaget. Jag hejar på det landslaget som de senaste 15 åren har vunnit två VM-medaljer, två EM-medaljer och – mitt hjärta. Ofta kallas de för damlandslaget. Jag kallar dem för det riktiga landslaget.

Moa Svans tes är tydlig. Den svenska damfotbollen gör rent objektivt sett bättre ifrån sig i turneringar och mästerskap jämfört med herrarnas dito, ändå behandlas den som ett andra klassens lag. Detta beror på en förlegad syn på fotboll i allmänhet och ett diskriminerande förhållningsätt gentemot fotboll som spelas av kvinnor i synnerhet, vilket i sin tur är ett resultat av rådande könsmaktsordning. Detta visar hon på i sin bok med hjälp av otaliga exempel som hon lägger fram och som bildar ett återkommande mönster.

Ett mönster över hur kommuners ekonomi fortfarande gynnar pojk- och herrfotboll och hur radio- och tv-tablåerna är i princip barskrapade på sändningstider för damfotboll. Under 2015 är inte en enda sändning av damernas landslag i fotboll inplanerad. Inga kvalmatcher, inte själva turneringen, och inte viktiga händelser inför EM som Algarve Cup. Ingenting. konstaterar Moa Svan. Samtidigt som både SVT och TV4 under fotbolls-VM för herrar fördubblade utbudet av experter och inslag och hade därtill varsin VM-studio.Då kommenterade Det riktiga landslagets stjärna Lotta Schelin herrfotboll på bästa sändningstid i SVT. Men de matcher hon själv spelar visas inte ens i den kanalen.

Ja, exemplen är många på hur damfotbollen ständigt placeras i bakgrunden och där de individuella insatserna ideligen ska jämföras med de manliga spelarnas prestation. Ska Lotta Schelin slita av sig tröjan när hon slår målrekordet med sina 73 landskapsmål precis som Zlatan gjorde när han passerade sina 50? Spänningen tycks olidlig bland sportreportrarna. Och vet ni vad? Lotta Schelin hade inga planer på att slita av sig tröjan. Intresset för denna fråga kunde inte ha varit mindre hos Lotta Schelin, som i tacktal, intervjuer och sommarprat ständigt lyfter fram de kvinnliga fotbollsspelarna som har gått före henne och banat väg. Något som Moa Svan tecknar en tydlig bild av i sin bok.

Effektivt sticker hon hål på argument som att konkurrensen ser annorlunda ut inom damfotbollen och gör i stället en grundlig genomgång av damfotbollens ekonomiska förutsättningar och de unkna mönster som sätter villkoren. Varför ses det exempelvis som helt rimligt att lägga så mycket pengar och resurser på att motverka det våld som ramar in herrfotbollen undrar Svan. Hennes förslag är att de pengarna istället borde användas till att motverka diskriminering inom idrottsrörelsen.Det är en av många frågor som Moa Svan ställer sig i sin envetna strävan att få omvärlden att försöka vända på perspektivet en endaste gång.

Däremellan varvar hon med porträtt på några av nyckelspelarna inom svensk fotboll. Nilla Fischer, Lotta Schelin, Kosovare Asllani, Therese Sjögran och Caroline Segers historia tecknas på olika sätt. Moa Svan har dessutom gjort en undersökning av hur svårt det är att hitta artiklar och inslag om hennes lag och sätter det i relation till mediebevakningen av de manliga spelarna och deras lag

På det stora hela speglar boken Det riktiga landslaget ett digert och ambitiöst jobb. Även om texten är mer av en tesdriven lång essä än en journalistisk djupdykning är det välskrivet och resonemanget är stringent och konsekvent. Och då gör det inte så jättemycket att jag önskar att Moa Svan i några hänseenden gärna hade fått gå en extra mil rent journalistiskt. Exempelvis genom att göra en intervju med svenska, europeiska eller internationella fotbollförbundet för att reda ut varför det fortfarande heter Damallsvenskan och Allsvenskan i fotboll respektive Fotbolls-VM och Dam-VM. Eller att hon gärna hade kunnat intervjua radiosporten, SVT Sport och tidningarnas sportredaktioner för att få deras syn på bevakningen av damfotbollen och hur de resonerar i de här frågorna. Det hade ökat trovärdigheten.

Nu kör Moa Svan sitt främst sitt eget resonemang som visserligen räcker ganska långt det också. Åtminstone för att staka ut en riktning och vara en ögonöppnare.

Ämnet
Moa Svan är komiker och programledare, spelar korpfotboll och är fotbollsreporter för nyhetstidningen Feministiskt perspektiv. Nu debuterar hon som författare med debattboken Det riktiga landslaget. Där jämför hon dam- och herrfotboll och funderar över varför killarna får så mycket mer både resurser och mediabevakning, trots att tjejerna odiskutabelt är betydligt mer framgångsrika.

Ellen Ekmans tredje Lilla Berlin

Ellen Ekman är tillbaka med en ny del av sin träffsäkert sarkastiska serie Lilla Berlin. Få har som hon lyckats driva så hejdlöst med sin egen generation av hipsters, anser Hanna Jedvik. (GP 3 juni) 

Genre: Serier
Författare: Elin Ekman
Titel: Lilla Berlin 3
Förlag: Kolik

Det drar ihop sig till sommar i Lilla Berlin. Picknickkorgar med äkta porslin kånkas ut i naturen, trots att korgen är tung som bly. Men det är det värt. Det blir ju en helt perfekt instagrambild. ”Så Frukost i det gröna”, säger en av karaktärerna i Ellen Ekmans träffsäkra serier och knäpper av ett foto som omgående laddas upp på sociala medier.

Ja, den sarkastiska humorn som skärskådar samtidens unga duggar tätt när Ellen Ekman är tillbaka med del tre av sina samlade serier Lilla Berlin, som annars publiceras regelbundet i tidningen Metro.

Få har lyckas driva så hejdlöst med sin egen generation av hipsters som Ellen Ekman. Gissningsvis lever hon själv mitt i detta flöde av surdegsbak, ölbryggning och det förfasande över samtiden som personerna i Lilla Berlin ägnar sig åt.

Ofta drivs karaktärerna av en hög politisk medvetenhet och håller gärna brandtal om klimatfrågor, jämställdhet eller syn på relationer. Inte sällan för att bita sig själva i baken när personliga tillkortakommanden blottas.

Det är som bekant skillnad mellan teori och praktik. Och hur firar man egentligen midsommar så pass traditionellt att det blir alternativt? Frågorna är många.

Ellen Ekmans teckningar är en njutning för ögat. Färgstarka och grafiskt renodlade med lagom fulsnygga karaktärer i det persongalleri som befolkar Lilla Berlins universum.

Här finns relationsanarkisten, det nyetablerade paret som famlar sig fram i sin relation och kompisarna vars vänskap minst sagt prövas under en tid av samboskap.

Ett underhållande och återkommande inslag är ”Expedition Lilla Berlin” där två personer likt ornitologer spejar med kikare på hipsters och olika subkulturer för att lära sig att ringa in dess särart i den urbana djungeln. 

Ja, samtidsreferenserna är många, igenkänningsfaktorn hög och leendet aldrig långt borta när man tar del av dessa samlade serier som var och en blir till en grafisk novell.

Åtminstone för hen som lever hyfsat nära den socialgrupp som serierna driver med.

Tillbaka till Stallet

Funderar du på att ta upp ridningen igen? Då får du handfasta råd i Anna Kågströms och Susanne Walström bok Tillbaka i stallet. Hanna Jedvik uppskattar den berikande skildringen av ridglädje i ord och bild. (GP 27 maj) 

Genre: Sakprosa

Upphovsmän: Anna Kågström (text) och Susanne Walström (foto)

Titel: Tillbaka i stallet

Förlag: Bonnier Fakta

”Jag går till stallet i stället.” Så löd en gammal signaturmelodi till ett barn- och ungdomsprogram om ridning på 1980-talet. Den brukade mina klasskamrater av hankön sjunga högt för mig och mina kompisar om vi kom för sent till någon seg eftermiddagslektion. Hånfullt, om än hjärtligt, ekade deras röster i NO-salen.  

Att ägna sig åt ridning sju dagar i veckan stod inte högt i kurs bland hockeystaden Karlstads högstadieungdomar. Det gjorde vi ändå och väl i stallet slapp vi skolvärldens stenhårda hierarki, krav på utseende och på att vara lagom tjejiga.

I stallet fick vi lov att bara vara. Där lossade vi hela lastbilar med höbalar, målade om stallbyggnaden och skjutsade blytunga skottkärror uppför branta hala spångar. Däremot fanns där helt andra hierarkier och andra mer eller mindre uttalade krav på att ha ridbyxor av lyxigaste märket eller på att kunna stoltsera med ett par välputsade ridstövlar i äkta läder.

Men framför allt så red vi. Vi red i regn, blåst och isande kyla som fick knäna att frysa fast i ett låst läge under skogsrundan. Vi red på tävling och träning, på tidiga helgmorgnar och vi red varje dag hela sommarlovet, kanske stannade vi rent av hemma från semestern för att ta hand om våra djur. För ridning är ansvar. Mycket ansvar.

Av mig och mina hästsystrar fortsatte bara någon enstaka upp i vuxen ålder. För oss andra tog annat vid, ofta med en ständig längtan tillbaka till hästryggen.

Anna Kågströms och Susanne Walströms bok Tillbaka i stallet vänder sig just till alla oss som växte upp som ryttare och nu funderar på att ta upp ridningen igen. Vad ska man tänka på? Hur hittar jag rätt ridskola, privatstall eller foderhäst?

Boken går även igenom de teoretiska grunderna för dressyr och hoppning, men gör också djupdykningar i Natural Horsemanship, westernridning och om hur man ser på hästhållning i dag. Synen på hästar, lydnad och kommunikation har ändrats avsevärt sedan ridskolorna styrdes av yrkesmilitärer och kommunerna höll sig med ridskolehästar ifall kriget skulle komma.

Anna Kågström låter experter inom ridningens olika discipliner komma till tals och med sig får läsaren handfasta tips och råd om både ridning och hästhållning. Dessutom har hon gjort en rad intervjuer med återvändare som utifrån sina personliga erfarenheter berättar om vägen tillbaka till ridningen och vilken roll hästarna och stallet spelar i deras liv i dag.

Känslan av frizon och avkoppling blir tydlig även för de vuxna ryttarna.

Jag inspireras av deras ridglädje och läser njutningsfullt om skänkelvinkningar, halvhalter och galoppfattningar. Jag känner i hela min varelse hur det känns att få till en perfekt sluta, piruett eller bakdelsvändning. Jo då, kroppen minns.

Som faktabok och hjälp på traven fungerar Tillbaka i stallet alldeles utmärkt. Och den som vill frossa i ljuvliga bilder på hästar i sommarsol eller hårt arbetande ekipage får sitt. Även om de gräsligt tidiga morgnarna och köldkrampande knäna lyser med sin frånvaro. Som återvändare går det ju också välja sitt hästliv betydligt mer fritt än vad vi kunde som skälvande osäkra tonåringar. Den känslan bär jag med mig efter läsningen av Tillbaka i stallet
.

Jag minns ingenting och andra betraktelser

Nora Ephrons sista essäsamling sammanfattar författaren och hennes förhållningssätt ganska bra. Prestigelöst, vasst och ständigt med självdistansen inom räckhåll, skriver Hanna Jedvik. (GP 18 maj)

”Jag kan inte minnas vilket som kom först – vilja att bli journalist eller viljan att dejta en journalist. De båda tankarna var omöjliga att separera.”

Så skriver Nora Ephron i essän Mitt liv som journalist: en kärlekshistoria som är en av de inledande texterna i hennes sista bok Jag minns ingenting och andra betraktelser. Och den där meningen om kärleken och journalistiken sammanfattar Nora Ephron och hennes förhållningssätt ganska bra. Prestigelöst, vasst och ständigt med självdistansen inom räckhåll.

Mest känd för omvärlden är Nora Ephron för sina romantiska komedier. Hon slog igenom stort vid 48 års ålder 1989 med När Harry mötte Sally, som senare följdes upp av filmer som Sömnlös i Seattle, Du har mail och Julie & Julia, till de senare agerade hon även regissör.

Hon skrev dessutom flera pjäser, en bok och bistod sin dåvarande make journalisten Carl Bernstein i hans manusarbete om sitt avslöjande av Watergateaffären, det som kom att bli filmen Alla presidentens män.

En sak som blir tydlig i läsningen av Jag minns ingenting och andra betraktelserär hur det i den anglosaxiska världen går alldeles utmärkt att vara en ”writer”.

En författare behöver inte nödvändigtvis gå under den något mer högtravande titeln ”author”. Det vet alla som kan sitt Sex and the city där kolumnisten Carrie Bradshaw kallar sig för just ”writer” vilket oundvikligen klingar lite, lite finare än ordet krönikör. Det svenska språket saknar nämligen mellanting. Vilket också märks. Antingen är du det ena eller också det andra och däremellan råder vattentäta skott. Men så har vi i Sverige också ytterst få lika multikompetenta och mångsidiga författare i klass med Nora Ephron.

Men allt började alltså i journalistiken. Efter journalistutbildningen på Wellesley College i Massachusetts hann Nora Ephron med en kort tur vid John F Kennedys administration i Vita huset innan hon började längst ner i hierarkin på Newsweek för att strävsamt jobba sig uppåt.

Snart rekryterades hon till New York Post och blev så småningom en framstående journalist, essäist och kolumnist även i andra tidningar, så som New York Times Magazine och Esquire. Mellan 2008 och 2011 hann hon även med att blogga för internetbaserade Huffington Post innan hon gick bort i akut myeloisk leukemi i juni 2012, en sjukdom som hon hade hållit hemlig för de flesta.

I sin sista bok anas dock ett farväl i texter som Det här kommer jag att sakna ochDet här kommer jag inte att sakna. I övrigt håller Nora Ephron samma underhållande och lättsamma ton boken igenom. Så som det anstår en äkta New York-kolumnist som bjuder på sig själv, sina tillkortakommanden och sina relationer. Alltid inramat av ett New York i kvällsdis där julmiddagen firas med de närmsta vännerna och en biograf utan kompetent personal föräras en hel text. Som sig bör i sammanhanget.

Nora Ephorn är vad man kan kalla för ”witty” – ännu ett ord som inte låter sig översättas så lätt, men som kan sammanfattas med synonymer som kvick och rolig. ”Witty” förutsätter också intelligens och charm. Ni vet så där som personer ofta porträtteras i amerikanska filmer och tv-serier, men allt för sällan förekommer i svenska skildringar. Kanske närmar jag mig pudelns kärna här i läsningen av Nora Ephrons samling av texter. Hennes värld och hennes språk är inte helt enkelt att flytta över till en svensk kontext, vilket också märks i översättningen som stundvis känns ordagrann och väl stolpig. Något som bromsar upp läsningen och, är jag rädd, gör att en del av texternas kvalitet går förlorad.

I övrigt fångar Jag minns ingenting och andra betraktelser mycket av det som ryms i ett helt liv. Inspirerande och underhållande på samma gång.
 

Nina Quists Glasvingar

Nina Quist drar med läsaren in i en förförisk och förgörande kärleksvals. Hanna Jedvik ser början på ett författarskap som behärskar såväl prosa som lyrik. (GP 11 maj) 

”vi är glasvingar

aftonflyn

nattens mal och mott

fladdrar emot fönstren”

Så lyder Nina Quists dikt Glasvingar som har fått ge namn åt den litterära debuten. En diktsamling om kärlek, passion och begär. Men också om relationens inneboende motsägelsefullhet, det som skaver, gör ont och kastar tillbaka. Och sedan: fallet, såren och kampen för att läka ihop igen efter en separation.

Nina Quist är frilansskribent och copywriter och skriver på luftig, lätt lyrik som målar bilder med ord och stundvis också med aningen naturlyriska inslag, som liknelsen vid Glasvingar som är en fjärilssort med genomskinliga vingar. Hon skriver inte sällan på rim och hennes dikter präglas av en relativt ung blick på världen och kärleken.

Det är avskalat och det är formsäkert. Snyggt, näst intill prydligt. Nina Quist leker med motståndsförhållanden så som tystnad som ekar eller avgrund som anfaller när hon gräver sig allt djupare ner i kärlekens sorg och hopplöshet.

”ett plötsligt

avbrott

ett hugg i halsen

när avgrunden anfaller”

Ibland blir det kroppsligt med kött, blod och bröst. Som starkast lyser Nina Quists lyrik när hon grottar ner sig i mörkret och vågar stanna där, men ibland släpper hon greppet väl fort till förmån för stilistiska vändningar och rytmiska avslut. För är det något som Nina Quist behärskar så är det just takt, rytm och ordvändningar.

Hon har själv sagt att hon skrev dikterna för att överleva i skärningspunkten mellan destruktion och pånyttfödelse.

Att hennes lyrik har varit livsviktig för henne råder det ingen tvekan om, som läsare kommer man nära och dras med in i den förföriska och förgörande kärleksvals som hon gestaltar. Övergivenheten och desperationen blir påtaglig när Nina Quist skriver sig fram genom livet med fötterna famlande på ostadig grund.

Jag tror att vi i Glasvingar kan se början på ett författarskap som behärskar såväl prosa som lyrik.