P C Jersild - Den stökiga psykiatrin

P C Jersild resonerar kring den svenska psykiatrin vars låga status leder till minimala forskningsanslag. Hanna Jedvik välkomnar en insiktsfull bok där djupgående samtal förs om välbehövliga satsningar (GP 23 februari) 

Genre: Sakprosa

Författare: P C Jersild

Titel: Den stökiga psykiatrin - minnen, samtal, tankar

Förlag: Fri Tanke

P C Jersild är uppenbart bekymrad. Han är bekymrad över den svenska psykiatrin som har hamnat på efterkälken – dels vad det gäller forskning, men även sett till områdets status. Att vara specialistläkare inom psykiatri står inte direkt högt i kurs 2015, vilket i sin tur är ett logiskt resultat när forskningsanslagen oftast hamnar någon annanstans, konstaterar P. C. Jersild i sin nya bok Den stökiga psykiatrin – Minnen, samtal, tankar.

Ett mått på denna snedfördelning är exempelvis att av den totala kostnaden för cancer går två procent till forskning. Motsvarande tilldelning till psykiatrisk forskning landar under 0,2 procent.

Den sammanlagda kostnaden för den psykiska ohälsan i detta lands går på mellan 70 och 90 miljarder per år, enligt siffror som Vetenskapsakademiens psykiatrigrupp (där Jersild ingår) tillsammans med Örebro universitet har tagit fram. Denna summa inkluderar inte enbart vård och forskning, där ingår även kringkostnader i form av sjukskrivningar och inkomstbortfall. Detta utan att man vet speciellt mycket om vad man får för pengarna, resonerar Jersild.

Sammantaget kan man säga att ett antal faktorer har samlat sig i en nedåtgående spiral som drar med sig kvaliteten på vården, personalens kompetens och vad man skulle kunna kalla för framåtanda och framtidstro, ner till vårdhierarkiens lägre regioner.

Ett annat dystert mått på den psykiska ohälsan och förmodligen även psykiatrins välmående är den dystra utvecklingen av antalet personer som väljer att avsluta sina liv på egen hand. För även om det totala antalet självmord i landet har sjunkit sedan 1980 så har självmorden bland unga mellan 15 och 24 år ökat det senaste decenniet. Vikten av att få den dysfunktionella psykiatrin på fötter kan således inte överskattas.

Men där finns eldsjälar. Och framför allt finns det vass spetskompetens inom psykiatrins olika områden i Sverige. I arbetet med sin bok har P C Jersild intervjuat en rad namnkunniga svenska forskare om vad de skulle ha valt att forska på om de hade fått en stor påse pengar. I Reformprogram för svensk psykiatriforskning som Vetenskapsakademiens psykiatrigrupp lade fram 2011 föreslogs ett anslag på 90 miljoner till psykiatrisk forskning under en tidsperiod på elva år. Vad skulle tunga forskare som Johan Cullberg, Lars Farde, Marianne Kristiansson, Åsa Nilsonne, Christopher Gillberg med flera satsa på inom sina respektive områden om de fick rejält ökade forskningsanslag? 

Med dessa djuplodande samtal, som även ger insikt och kunskap i svåra psykiatriska- och etiska problemformuleringar, hoppas gissningsvis Jersild att knuffa pengar i rätt riktning.

 P C  Jersild är inte enbart en av våra största romanförfattare. Att han dessutom är läkare torde nog vara känt bland de flesta som har följt hans författarskap genom åren. Inte minst tydliggjordes det i den politiska romanen Babels hus som också blev en dramaserie för TV med Carl-Gustav Lindstedt i huvudrollen som den cancersjuke Primus Svensson som får tampas med den avhumaniserade vårdapparaten.

 När nu Jersild ger sig i kast med psykiatrin tar han avstamp i 1940-talets Beckomberga och besöken han gjorde där som springpojke, bland annat på den avdelning som kallades för Stormen.

"Det första som slog emot en var lukten. Den är svår att beskriva. Det luktade inte så mycket kiss som en obestämd blandning av ovädrade sängkläder, såpa, fuktigt linoleumgolv och gammalt matos; det luktade fattigdom helt enkelt."

Det mentalsjukhus som P C  Jersild beskriver ligger ganska långt ifrån det Beckomberga som Sara Stridsberg blåser liv i sin augustnominerade roman Beckomberga – ode till min familj. Även om denna mytomspunna institution med sina 2000 patienter givetvis genomgick en stor förändring från 1932, då sjukhuskomplexet invigdes, fram till stängningen 1995. Ett faktum som Stridsberg också påpekar i sin roman. 

Från Beckomberga rör sig P. C. Jersild genom tiden. Vidare till studiebesöket på Långbro, som han gjorde som läkarstudent, och mot tjänstgöring på St Görans slutenpsykiatri under 1960-talet. Däremellan och framåt gör han nedslag i sitt arbetsrum och andra platser för reflektion, faktainsamling och summering. Därtill även uppehåll med sina intervjupersoner. Alltsammans snitsigt sammanfogat och med en känsla av upptäcktsvandring och förbättringsvilja som en klart lysande röd tråd genom den jersildska prosan.

Lyckligtvis har det genom åren skett en avsevärd förändring i synen på psykisk sjukdom, men även när det kommer till neuropsykiatriska störningar som autism och ADHD. Den största förändringen står givetvis inträdet av psykofarmaka för, vilket i förlängningen ledde fram till den utskällda psykiatrireformen 1995. Vid denna uppehåller sig Jersild däremot inte så värst länge, han konstaterar främst att allt för många patienter skulle skrivas ut på kort tid och innan det fanns tillräckligt med alternativa boendeformer.

Däremot resonerar han initierat om gapet mellan psykiatri och psykologi som har varierat i storlek genom åren, men tycks ha minskat igen den senaste tiden. Noterbart är att psykoterapi fortfarande är det förstahandsval som Socialstyrelsen rekommenderar som behandlingsform mot depression. Vilket är anmärkningsvärt då alla som på något vis har varit i kontakt med sluten- eller öppenpsykiatrin i Göteborg kan vittna om att det tycks vara svårare att få prata med en psykolog än att komma in på läkarlinjen. Även om Jersild poängterar att antidepressiva läkemedel på det stora hela har förbättrat behandlingen av folksjukdomen depression.

Frågan är då hur psykiatrin och synen på densamma har förändrats sedan Beckomberga 1947 då den tolvårige Jersild på skakiga ben kliver in på Stormen med en blomsterlevernas i famnen? Så sent som i förra veckan rapporterade tidningen ETC Göteborg om hur dragiga fönster på Sahlgrenskas slutenspykiatri tätas med bindor av personalen och hur patienterna tvingas sova med flera lager kläder, medan anställda bär värmevästar i den kyliga, omoderna byggnaden längs Sahlgrenskas blåa stråk. 

P C Jersilds sakliga och djupgående samtal om välbehövliga satsningar inom den svenska psykiatrin är mer än välkommet. Inte bara för den allmänna psykiska hälsan, utan även när det kommer till att stärka psykiatrins legitimitet och yrkets status.