Pontus Linds Gryning över Hallstenshagen

Digitala diktsamlingen Gryning över Hallstenshagen passar utmärkt att ha med sig i fickan en dag med sömnigt soldis och barfotafötter i gräset, skriver Hanna Jedvik (GP 7 maj) 

Genre: Lyrik

Författare: Pontus Lindh

Titel: Gryning över Hallstenshagen

Förlag: David Stenbecks förlag

Tiden rör sig stillastående genom generationerna i Pontus Lindhs nya diktsamling Gryning över Hallstenshagen. Diktar- jaget, som uttalat kallar sig för Pontus, tömmer sitt föräldrahem, går igenom saker, ting och anteckningar. Han hittar foton som blir till minnesbilder och tecknar både uppväxt och ungdomsår.

Med ett direkt och rakt språk rör sig Pontus Lindhs lyrik från Hallstenshagen 28 i Västra Frölunda (jag har åtminstone inte hittat något annat Hallstenshagen) vidare till Bohuslän, över Skagerack, Kattegatt och hela vägen bort till Östersjön och landar på Öland och Gotland. Havet och bohusgraniten är element som återkommer. Likaså den döende fadern som tynar bort på äldrevården och sätter författarens tankar i rörelser. Tankar över livet, tiden och det som ska bli.

”de långt färdade sitter i tevens dager

ett dövande skimmer

följer koncentrerat timvisaren

minutvisaren sekundvisaren

tidens flykt mot tidpunkten

då den upphör

understundom serveras aprikoskräm”

Pontus Lindh har fem diktsamlingar utgivna sedan tidigare och har även varit redaktör för Men – mannens frigörelse från mannen (Weyler, 2012) och förra året kom den personliga ordbokenAppendix. När han nu ger ut en ny diktsamling är det helt i digital form på nystartade digitala David Stenbecks förlag. Och Gryning över Hallstenshagen gör sig alldeles utmärkt att ha med i fickan för att då och då plocka fram ett par väl valda poetiska rader när vårsolen tittar fram bakom kastanjeträden.

Dikterna bär nämligen på en alldeles särskild känsla av att projiceras genom sömnigt soldis och med barfotafötter mot gräset.

Med sina fragment och frusna ögonblick skapas igenkänning och allmängiltighet hos läsaren. De existentiella frågorna silas genom vardagens raster och utforskar frågor om sorg och viljan till att förståelse. Vem var egentligen pappa och hur kom det sig att den där vännen från förr inte ville leva längre?

Pontus Lindhs kärnfulla och uppriktiga lyrik sätter sig innanför pannbenen utan att släppa greppet. På det bra sättet.

Sofia Nordin | Atomer

Sofia Nordins förmåga att skriva om unga är en oumbärlig tillgång i nya, tredje vuxenromanen Atomer, menar Hanna Jedvik. (GP 5 maj) 

Här ligger jag och läser Atomer av Sofia Nordin. 

Genre: Roman

Författare: Sofia Nordin

Titel: Atomer

Förlag: Norstedts

Alma i Sofia Nordins nya roman Atomer är en duktig kemist som hyser en djup förståelse för såväl miljökemi som matematik, till och med meteorologi har hon en fallenhet för. Hur atomerna förhåller sig till varandra är kunskap som hon behärskar in i minsta detalj. Men det där med människor och deras relationer är desto svårare för Alma.

Därför håller hon gärna människorna på avstånd. Då och då plockar hon med sig lättraggade män från kvarterskrogen för en natt, men aldrig att de får stanna längre än till morgonen och ingen av dem får komma tillbaka. Utom möjligtvis Gabriel som kommer och går mellan sina misslyckade relationer. Men känslor och kärlek, hur vet man vad det egentligen är? Undrar Alma redan som barn som blir brydd över de andra tjejernas säkerhet på den punkten.

En kväll träffar hon Cedrik på stamhaket. Även han får följa med Alma hem. Skillnaden på Cedrik och de andra männen är att han är Almas bästa och enda vän från uppväxten. Minnen rullas upp och läsaren får följa med tillbaka till barndomens somrar, fyllda av spirande luftig glädje men också färgade av mörk förtvivlan och förbjudna svarta känslor.

Sofia Nordin har skrivit en rad romaner för både vuxna och unga läsare och för sina ungdomsromaner har hon blivit dubbelt Augustnominerad.

I Atomer är Sofia Nordins förmåga att skriva för och om unga en oumbärlig tillgång, hennes sätt att gestalta den unga Alma och Cedriks relation med stark närvaro gör berättelsen äkta och trovärdig.

Hennes prosa är ren, klar och avskalad. Ändå med ett vackert och enkelt bildspråk som sätter fantasin i rullning, också i delarna om den vuxna Almas liv är språket lätt och lekfullt på samma gång. Även om skildringen här blir något mer skruvad. Sofia Nordins träffsäkra, drivna berättande och hennes sätt att vända och vrida på livets svåra frågor och hur de sätter sin prägel på både barndom och vuxenliv och skapar ett levnadsöde, är svårt att värja sig emot. Och inte en enda gång krånglar hon till det.

Alice Goffman | Jagade – livet på flykt i en amerikansk stad

I sex års tid levde Alice Goffman bland unga svarta kriminella män, ständigt jagade, på rymmen undan polis. Genom att skaffa sig nya vänner kom hon in i gatans gäng och gemenskap. Resultatet blev en initierad fältstudie där hon visar på bristerna i det amerikanska rättsystemet, skriver Hanna Jedvik. (GP 30 april) 

Jag har ägnat ohemult många timmar tillsammans med kriminella män i tv-serier som The Wire och Sons of Anarchy. En detalj i dessa skildringar har alltid förefallit påfallande orealistiskt. Nämligen det faktum att unga, företrädesvis svarta män, så ofta lyckas springa ifrån polisen till fots. Hur är det möjligt? Hur har de ens fysiken som krävs? Hur kan de alltid lyckas förvilla polisen in på bakgator och hur kommer det sig att de så ofta blir insläppta i ett hus av någon äldre dam i förkläde?

Efter att ha läst Alice Goffmans etnologiska studie Jagade – livet på flykt i en amerikansk stad förefaller de unga männens förmåga till flykt fullkomligt naturlig. Att lära sig att identifiera en civilklädd polis, att aldrig tveka innan man lägger benen på ryggen och att ständigt ligga i hårdträning för att få upp hastigheten är förmågor som unga män lär sig i tidiga tonår. Lika självklart är det att hela grannskapet involveras i att skydda männen och att hålla polisen på så behörigt avstånd som möjligt.

Det här är givetvis inga ny- heter, men under läsningen av Jagade djupnar förståelsen och fram träder livsöden präglade av nödvändigheten att från vaggan till graven utveckla strategier för att gömma sig från både polisen och rivaliserande gäng. Tydlig blir också bilden av ett samhälle med polisen som enda närvarande myndighet och ständig ockupationsmakt och hur den kriminella identiteten och livsstilen cementeras i ett land som de senaste fyrtio åren har valt skarpt offensiva strategier som hårda tag mot brottslighet (tough on crimes) och kriget mot droger (war on drugs). Konsekvenserna av denna kriminalpolitik för generationer av amerikaner i fattiga bostadsområden blir omöjliga att blunda för i Alice Goffmans forskning. Likaså när man ser den starka mobilisering som har skett bland befolkningen efter polisens dödsskjutning av den 8-årige Michael Brown i Ferguson och nu senast det uppmärksammade fallet med den femtioårige Walter Scott, som blev skjuten av en polis med åtta skott i ryggen, i North Charleston i South Carolina. Polisens brutalitet och framför allt det krig som pågår mellan polisen och en stor del av befolkningen är uppenbar. Även Alice Goffmans hemstad Madison drabbades nyligen av en våldsam händelse, när den nittonårige obeväpnade Tony Robinson sköts till döds med fem kulor av en polis, vilket följdes av dagliga protester i en vecka.

I sex års tid levde och bodde Alice Goffman i kvarteren omkring det som i boken går under pseudonymen 6th Street i Philadelphia. Ett område där de osynliga murarna mot det vanliga amerikanska civilsamhället är höga som hus och där hon återkommande ser sjuåringar leka att de är poliser som griper – och kroppsvisiterar – varandra, samt sätter på handfängsel.

Vardagen för merparten av den manliga befolkningen här färgas av att ständigt ha en häktningsorder hängande över sig, cirkulerande helikoptrar i luften eller att näst intill dagligen bli stoppad på gatan eller i bilen för att bli kroppsvisiterad, alltid med rädsla för att skickas tillbaka till häktet eller fängelset.

”När de unga männen är hemma lever de som misstänka, som på rymmen och är rädda för att alla kontakter med myndigheterna kommer att innebära att de åker in igen.”

Även sjukhusbesök undviks då det oftast finns poliser på plats på akutintagen för att kolla om det dyker upp personer som tidigare inte har inställt sig vid häktnings- förhandlingar, har obetalda domstolskostnader eller har brutit mot det utegångsförbud som ofta medföljer en villkorlig dom. Inte ens för en krossad käke eller en kula i höften tar man risken det innebär att söka sjukhusvård. Barnens födslar, begravningar eller bröllop är till- fällen som dessa eftersökta unga män endast närvarar med blixtvisiter. Även att ha ett jobb blir riskfyllt då detta blir en plats där polisen kan dyka upp och ta dig med till stationen.

Alice Goffman är en tjugoårig student vid Princeton University när hon inleder sina fältstudier med att börja jobba som extralärare för high school-eleven Aisha, vilket leder henne vidare till fler bekantskaper. I takt med att hon lär känna vännerna Chuck och Mike, bokens centralfigurer, kommer hon in i gatans gäng och gemenskap. Så småningom flyttar hon också in i en egen lägenhet i området. Tack vare att hon har Mikes beskydd kommer hon, som vit akademiker, allt djupare in i det den svarta kriminella vardagen och kan studera såväl den lokala droghandelns lägsta nivåer, som relationerna mellan män och kvinnor, släktingar och andra lojalitetsband.

Hon hänger dagligen med de unga männen, på trappan till Chucks mammas hus, hos den crackmissbrukande Miss Linda. Alice Goffman besöker även fängelser och bevistar otaliga rättegångar. Enbart Mike inställer sig i rätten 51 gånger under hennes sex år av inbäddning. Under en period har hon dessutom Chuck och Mike som inneboende. I dag är Alice Goffman universitetslektor i sociologi vid University of Wisconsin.

Att ta del av Alice Goffmans bok i en svensk kontext ger läsupplevelsen en extra twist.

Mike blir av med sitt lagerjobb efter att behövt tillbringa flera dagar på sjukhuset i samband med komplikationer vid sin dotters födelse. Efter det är han åter tillbaka på gatan och i väntan på ett nytt jobb börjar han sälja crack på heltid. Inte en enda gång på bokens dryga 360 sidor nämns ett ord som sociala insatser, kuratorer eller ungdomsvård. Däremot förekommer begrepp som ungdomsdomstol, skolpolis och utegångsförbud desto oftare.  

”Senare samma år släpptes Chuck från häktet. Han hade suttit där i nio månader i väntan på rättegång för ett skolgårdsslagsmål där han hade tryckt ner en annan elevs ansikte i snön.”

När målet väl avskrivs är Chuck för gammal (19 år) för att börja high school igen. Istället får han hitta andra sätt att försörja sig själv, sina två bröder och deras crackmissbrukande mamma som aldrig drar sig för att stjäla pengar från sina söner. Inte heller för hans del är drogförsäljningen långt borta.

Ur ett journalistiskt perspektiv uppstår vissa trovärdighets-problem då det ofta i boken saknas källor som styrker information och händelseförlopp. De förklaringar som ges till olika incidenter kommer från Chuck, Mike och de andra unga kriminella männen och/eller deras fruar, flickvänner och mammor. Dock får man tro på att Alice Goffman har lyckats bygga upp ett så pass stort förtroende att de inte ser någon anledning att ljuga om vem som sköt vem eller vem som blev anklagad för vad.

I vissa fall får hon flera olika versioner av samma händelseförlopp och redogör för det, eller dubbelkollar vissa detaljer. Inte sällan för att själv försöka förstå vad som egentligen hände. Som fältstudie övertygar däremot Jagade desto mer. Det finns ingen anledning att tro annat än att Alice Goffman återger sanningen, om inte annat det som är sant för de människor som lever och bor på och omkring 6th Street.

Ingenstans i boken försvarar Alice Goffman männens kriminella handlingar. Däremot visar hon på det systemfel som finns inbyggt i det amerikanska rättsystemet där så mycket energi och resurser läggs på övervakning av individer att det har skapat en nedåtgående spiral då det i princip är omöjligt att leva upp till de krav som rättssamhället ställer. Något som leder till mer eller mindre ofrivilliga förseelser som i sin tur dessutom skapar en marknad för personer som säljer tjänster som går ut på att undgå lagens långa arm, så som falska identitetshandlingar eller fejkade urinprov.

Nu väntar jag med spänning på att någon modig själ ska ta sig an ett liknande projekt bland de generationer av unga som fostras in i kriminalitet i Göteborg. Utan förståelse och kunskap växer gapet och ignoransen mellan de som lever inom lagen och de som lever utanför.

.Ämnet:Att ständigt vara på rymmen, på flykt, leder till en nedåtgående spiral för många unga, svarta kriminella män i USA, något Alice Goffman skildrar i sin fältstudie. Hon är universitetslektor i sociologi och dotter till inflytelserika sociologen Erwing Goffman som på 1950-talet utförde deltagande observationer på ett amerikanskt mentalsjukhus.

Xiaolu Gou | Jag är Kina

Xiaolu Gous Jag är Kina är en viktig roman om det moderna Kina som naglar fast läsaren från första sidan till sista, anser Hanna Jedvik. (GP 22 april) 

Genre: Roman

Författare: Xiaolu Gou

Titel: Jag är Kina

Översättning: Ulla Danielsson och Lotta Danielsson

Förlag: Alfabeta

Historien börjar med ett brev. Ett brev från den kinesiske punkmusikern Jian Kublai. Han skriver till sin älskade Mu, poeten och livspartnern som tycks vara stark som ett lejon och smidig som en panter när hon med sina dikter tar sig fram genom livet och världen, ofrivilligt separerad från sin Jian sedan några år tillbaka. I brevet som inleder romanen Jag är Kina får vi reda på att Jian medverkade vid studentdemonstrationerna och massakern på Himmelska fridens torg 1989 och att han nu många år senare befinner sig i ett annat land, gissningsvis på flykt.

Den uppmärksammade och hyllade kinesiska, numera Londonbaserade, författaren och filmaren Xialou Gous är aktuell med sin femte roman Jag är Kina som nu kommer i svensk översättning. I den får romanens unga översättare Iona Fitzpatrick i uppdrag av sin förläggare att översätta en brevväxling och ett antal dagböcker som han har fått av en ung kinesisk kvinna. Det är ur detta material som bilden av poeten Mu och punkmusikern Jians relation och levnadsöden växer fram.

Iona sugs allt mer in i deras historia, som inte bara skildrar de unga älskande – synlig blir också bilden av det moderna Kina, dess historia, vad censuren och diktaturen gör med människorna och deras kamp för förändring. Genom breven och dagböckerna får personerna liv och en mångbottnad och komplex mosaik skissas fram med till synes enkla medel av Xiaolu Gou när hon gestaltar det slutna landet och dess omvärld. Xiaolu Gou lyfter internationellt viktiga frågor och den uppdiktade rebellen Jian Kublai delar öde med exempelvis den regimkritiska kinesiska författaren och journalisten Liao Yiwu som lever i landsflykt i Tyskland.

Jag är Kina låter sig inte sammanfattas så enkelt. Men låt oss säga att den inte bara är en viktig roman, den vilar dessutom på ett skickligt hantverk som naglar fast läsaren från första sidan till den sista. Sällan har jag varit så engagerad i två litterära personers öden.

Tove Folkesson - Sund

Få unga författare av idag fångar stämningar och känslolägen så som Tove Folkesson, skriver Hanna Jedvik som har läst nya romanen Sund, uppföljaren till den prisade debuten Kalmars Jägarinnor (GP 21 april) 

Någon enstaka gång händer det att jag dricker ett glas vin när jag läser. Det passade bra till Sund av Tove Folkesson. 

Genre: Roman
Författare: Tove Folkesson
Titel: Sund
Weyler Förlag

Eva Zackrisson söker, hon vet inte vad. Hon vill finna något, kanske det där som kallas för livet. Och plötsligt bara ligger hon där. På golvet till Arkitekturskolans toalett.

"Saniteras luktfria tvål rann i snigelfart längs kaklet."

 Hur hamnade hon egentligen på den här skolan? Bland blonda prydliga pagefrisyrer och svarta strikta polojumprar. Hon reser sig upp och ger sig ut i världen. Det blir en vindlande resa för Eva i Tove Folkessons andra roman Sund, i vilken det sannerligen är resan som är målet snarare än tvärtom.

När Tove Folkesson debuterade med Kalmars Jägarinnor förra året gjorde hon det med dunder och brak. Romanen om de vilda, festande unga kvinnorna från Kalmar var inte bara skriven på en ljuvlig och poetisk prosa, den utforskade även frågor om klass, kön och identitet och blev nominerad till en rad litterära priser. Med rätta. Sällan dimper så intressanta och välskrivna debutromaner ner i knäet på läsare och kritiker.

Nu är jägarinnan Eva Zackrisson tillbaka. Den här gången för att börja vuxenlivet i Stockholm där hon har kommit in på Arkitekthögskolan. Men Eva med sin arbetarbakgrund och folkölsfarsa har hamnat i främmande land.  Varken på festerna eller på utbildningen känner hon sig hemma.

”Jag hade lärt mig att man skulle skratta åt småborgerligheten, inte omfamna den, för allt i världen värja sig, inte bli som dom.”

En natt upptäcker Eva poesin och inser att det är poet hon ska bli, eller kanske allra helst musiker, sångerska och låtskrivare. Och det är här sökandet efter något meningsfullt och stort tar vid. Eva Z ska erövra världen. Hon hoppar av sin arkitektutbildning, åker till Cuba, börjar på artistlinjen och smakar på ordet AUTENCITET. Snart bär det vidare till kollektivboende, new age-läger med lektion i tantrasex. Därtill läggs även sessioner med en kvinna som inte räds att ta betalt av en ung person i kris.

Dessutom får Eva snart känna på att lojaliteten mellan vännerna i den nya bekantskapskretsen är betydligt mer sporadisk än den helgjutna och självklara vänskapen mellan jägarinnorna i Kalmar. Och samtidigt försvinner den gamla Kalmarkompisen Jenna iväg, blir suddig i kanterna och bygger ett parförhållande med stundande kärnfamilj i en lägenhet på Liljeholmen.

Ja, det blir mycket ”ung kvinna söker” i Sund. 

Hade det inte varit för att hela gestaltningen präglades av humor, stunder av distans och en tidvis rapp och ironisk dialog hade det givetvis blivit outhärdligt. Nu blir alltsammans istället en varm och humoristisk skildring av identitetssökande och om att hitta sig själv igen på andra sidan av en klassresa.

Jag kommer att tänka på författaren och kulturskribenten Therese Bohmans text med rubriken ”Klaga inte på den duktiga flickan” (Expressen 15/4) om hur populärfeminismen har formulerat sig i konsensus om att en duktig Annika-Flicka är det sämsta en kvinna kan vara, medan en bråkig Pippi däremot är det eftersträvansvärda idealet. Något som slår tillbaka på arbetarklassens kvinnor, menar Bohman. De som saknar kulturellt kapital och ärvda fördelar, de som bara har betygen som bevisar vad de har att komma med. De som inte har råd att bråka.

Eva Zackrisson slits mellan att vara både en duktig Annika – hon har kämpat och pluggat för att få höga betyg och bli den första i släkten som läser vidare - och en bråkig Pippi Långstrump. Trots att hon egentligen har uppror och olydnad pulserande i sina ådror, ouppfostrad och kaxig på ett befriande vis, så som vi lärde känna henne i Kalmars Jägarinnor där mottot var att man aldrig kan ha för mycket ögonskugga. När hon väl landar i den akademiska världen bland personer med kulturellt kapital och Rörstrandsporslin i köksskåpen blir krocken obarmhärtig och total. Som hade hon svikit sig själv, sin bakgrund och gänget från förr. Krisen blir ett faktum.

Parallellt löper också berättelsen om mormor och släkten på Öland där livet och jordbruket har sin stillsamma, strävsamma gång. Tiden står stilla, erbjuder trygghet och lugn, men framtiden blir allt mer oviss. Som bokens dubbelbottnade titel antyder finns det en helt annan typ av liv på andra sidan Kalmarsund. Kanske är det dit Eva behöver ta sig för att hitta det som är äkta? Frågeställningen som Eva brottas med – att med jordbruket och arbetarbakgrunden i ryggen ha tagit klivet vidare upp på samhällsstegen med det dåliga samvetet mot släkten som en black om foten – delar hon med Klas i från Tomas Bannerheds Korparna. Även den en skickligt skriven roman om en återvändare som blickar tillbaka på en familj som faller samman i takt med att gården går under. 

Precis som i Kalmars Jägarinnor är språket i Sund genomarbetat, kreativt och präglat av lekfullhet och stilistisk elegans. Få unga författare av idag fångar stämningar och känslolägen som Tove Folkesson. I kombination med skildringarna av klass och identitet finns det något unikt som skiljer sig från mängden i Tove Folkessons författarskap som vi ännu bara har sett början på.

I nästa roman Ölandssång fortsätter berättelsen om Eva Zackrisson. Ifall Tove Folkesson där lyckas tränga ännu mer på djupet i personskildringarna kommer det nog att bli det bästa som hon har skrivit. Stundvis tycker jag att det i Sund, i likhet med Kalmars Jägarinnor, blir väl många personer som fladdrar förbi utan att vi får lära känna några av dem riktigt ordentligt. Får vi komma under huden på fler personer än bara Eva kommer berättelsen att lyfta ännu en nivå.

Kurs i självutplåning

Henrik Bromanders skarpa satir har udden riktad mot en allt mer cynisk arbetsmarknad. Hanna Jedvik har läst hans nya Kurs i självutplåning, och längtar efter mer. (GP 4 april) 

Genre: Serier

Författare: Henrik Bromander

Titel: Kurs i självutplåning

Förlag: Galago

Henrik Bromanders serieroman Smålands mörker från 2012 blev något av en succé, utsedd till bästa originalsvenska seriebok och belönad med Urhunden. Sedermera också en teaterföreställning med Bromander som dramatiker på Regionteatern i Växjö. Den numera Malmöbaserade tecknaren har gett ut en rad seriealbum och fanzine och är även verksam som prosaförfattare, senast medRiv alla tempel.

I den dystopiska tegelstenen Smålands mörker utforskade han utanförskap, manlighet och politisk extremism. När han nu vänder tillbaka till serierna är det med en samling tidigare publicerade alster, företrädelsevis av politisk och vänsterorienterad art. Inte sällan med inslag av satir. Många av berättelserna har ursprungligen publicerats i Arbetaren och Galago, men även tidningar som Ord & Bild och Hjälp!

Sprillans ny är titelserien Kurs i självutplåning som handlar om Maria som deltar i en intensivkurs i clownteater på en kursgård i Dalsland. Väl där dras hon med i en nedåtgående spiral av mobbning, härskartekniker och dåligt manligt beteende. Hon hamnar längst ner i gruppens hierarki och vill mest av allt fly. Istället blir hämnden ljuv.

Bromanders naivistiska svartvita teckningsstil påminner visserligen om många andra svenska serietecknares, men utan tvekan finns det något eget och personligt i hans berättande.

Vissa av historierna är inspirerade av verkligheten, som exempelvis Frige Rågsveds-trean som är hämtad från händelserna kring demonstrationerna i Kärrtorp.

Som mest slagfärdigt blir det när Bromander tar sig an arbetsrättsliga frågor och skildrar den cyniska telemarketingbranschen i serien Chefen eller situationen för bemanningsanställda på det påhittade speditionsföretaget UPX.

Henrik Bromanders serier kräver uppmärksamhet av sin läsare och rymmer varken lätta poänger eller högljudda garv. Mest av allt får Kurs i självutplåning mig att längta efter en ny serieroman signerad Bromander.

Åsa Maria Kraft - Randfenomen

Åsa Maria Kraft spränger gränser, utforskar språket i varenda mening och tar gestaltningen till en ny nivå med sina tankeexperiment och fantasifulla kringelkrokar. Hanna Jedvik har läst Randfenomen. (GP 30 mars)

”Margareta ska tillbaka i drakens buk och gå en svårare väg, ännu inte uppritad, standardiserad.” Så inleder Åsa Maria Kraft sin lyriska berättelse Randfenomen.

En triptyk om helgon och deras legender där hon tränger djupt in i de olika historierna och tar oss med på en inre resa.

I den inledande berättelsen gestaltar Åsa Maria Kraft helgonet Margareta av Antiokia, som kastades i fängelse för sin kristna tro, led martyrdöden och enligt legenden ska ha mött djävulen i form av en drake. Lyriken skälver när vi får följa Margaretas kamp mot Draken. Margareta som först vandrar vid sidan av en stark panter, som sedan blir Pantern Margareta som sedan blir enbart Pantern. En urkraft som Margareta bär inom sig, som släpps lös i kampen mot draken. I texten finns kött, blod och pulserande nerver. Kropp och intellekt flätas hårt samman och blir till en egen värld där jungfrun Margaretas strid också kan läsas som en dödskamp mot passionen, förälskelsen och intellektet.

Randfenomen tar sedan sin läsare vidare genom gudinnan Kybele. Här får berättelsen kropp i ett tydligt jag som med hjälp av Kybelelegenden bland annat utforskar kärleken, rädslan och moderskapet. ”Kärleken är inte en personifierad gestalt som räddar någon. Kärlek är ingenting annat än att på djupet se: sin födelse och sin död.”

När Åsa Maria Kraft sedan skruvar till det och landar i en framtid där alla bin har dött ut ringar hon in bokens tema om förvandling och förnyelse. Inget är statiskt och legender lever sitt eget liv, fria att omvandlas. Att förpuppas och få ett nytt och färgstarkt liv.

Precis som i Åsa Maria Krafts tidigare titlar befinner sig Rand- fenomen i gränslandet mellan poesi och prosa. Hon spränger gränser, utforskar språket i varenda mening och tar gestaltningen till en ny nivå med sina tankeexperiment och fantasifulla kringelkrokar. Som talar mer till hjärnan än till hjärtat.