Xiaolu Gou | Jag är Kina

Xiaolu Gous Jag är Kina är en viktig roman om det moderna Kina som naglar fast läsaren från första sidan till sista, anser Hanna Jedvik. (GP 22 april) 

Genre: Roman

Författare: Xiaolu Gou

Titel: Jag är Kina

Översättning: Ulla Danielsson och Lotta Danielsson

Förlag: Alfabeta

Historien börjar med ett brev. Ett brev från den kinesiske punkmusikern Jian Kublai. Han skriver till sin älskade Mu, poeten och livspartnern som tycks vara stark som ett lejon och smidig som en panter när hon med sina dikter tar sig fram genom livet och världen, ofrivilligt separerad från sin Jian sedan några år tillbaka. I brevet som inleder romanen Jag är Kina får vi reda på att Jian medverkade vid studentdemonstrationerna och massakern på Himmelska fridens torg 1989 och att han nu många år senare befinner sig i ett annat land, gissningsvis på flykt.

Den uppmärksammade och hyllade kinesiska, numera Londonbaserade, författaren och filmaren Xialou Gous är aktuell med sin femte roman Jag är Kina som nu kommer i svensk översättning. I den får romanens unga översättare Iona Fitzpatrick i uppdrag av sin förläggare att översätta en brevväxling och ett antal dagböcker som han har fått av en ung kinesisk kvinna. Det är ur detta material som bilden av poeten Mu och punkmusikern Jians relation och levnadsöden växer fram.

Iona sugs allt mer in i deras historia, som inte bara skildrar de unga älskande – synlig blir också bilden av det moderna Kina, dess historia, vad censuren och diktaturen gör med människorna och deras kamp för förändring. Genom breven och dagböckerna får personerna liv och en mångbottnad och komplex mosaik skissas fram med till synes enkla medel av Xiaolu Gou när hon gestaltar det slutna landet och dess omvärld. Xiaolu Gou lyfter internationellt viktiga frågor och den uppdiktade rebellen Jian Kublai delar öde med exempelvis den regimkritiska kinesiska författaren och journalisten Liao Yiwu som lever i landsflykt i Tyskland.

Jag är Kina låter sig inte sammanfattas så enkelt. Men låt oss säga att den inte bara är en viktig roman, den vilar dessutom på ett skickligt hantverk som naglar fast läsaren från första sidan till den sista. Sällan har jag varit så engagerad i två litterära personers öden.

Tove Folkesson - Sund

Få unga författare av idag fångar stämningar och känslolägen så som Tove Folkesson, skriver Hanna Jedvik som har läst nya romanen Sund, uppföljaren till den prisade debuten Kalmars Jägarinnor (GP 21 april) 

Någon enstaka gång händer det att jag dricker ett glas vin när jag läser. Det passade bra till Sund av Tove Folkesson. 

Genre: Roman
Författare: Tove Folkesson
Titel: Sund
Weyler Förlag

Eva Zackrisson söker, hon vet inte vad. Hon vill finna något, kanske det där som kallas för livet. Och plötsligt bara ligger hon där. På golvet till Arkitekturskolans toalett.

"Saniteras luktfria tvål rann i snigelfart längs kaklet."

 Hur hamnade hon egentligen på den här skolan? Bland blonda prydliga pagefrisyrer och svarta strikta polojumprar. Hon reser sig upp och ger sig ut i världen. Det blir en vindlande resa för Eva i Tove Folkessons andra roman Sund, i vilken det sannerligen är resan som är målet snarare än tvärtom.

När Tove Folkesson debuterade med Kalmars Jägarinnor förra året gjorde hon det med dunder och brak. Romanen om de vilda, festande unga kvinnorna från Kalmar var inte bara skriven på en ljuvlig och poetisk prosa, den utforskade även frågor om klass, kön och identitet och blev nominerad till en rad litterära priser. Med rätta. Sällan dimper så intressanta och välskrivna debutromaner ner i knäet på läsare och kritiker.

Nu är jägarinnan Eva Zackrisson tillbaka. Den här gången för att börja vuxenlivet i Stockholm där hon har kommit in på Arkitekthögskolan. Men Eva med sin arbetarbakgrund och folkölsfarsa har hamnat i främmande land.  Varken på festerna eller på utbildningen känner hon sig hemma.

”Jag hade lärt mig att man skulle skratta åt småborgerligheten, inte omfamna den, för allt i världen värja sig, inte bli som dom.”

En natt upptäcker Eva poesin och inser att det är poet hon ska bli, eller kanske allra helst musiker, sångerska och låtskrivare. Och det är här sökandet efter något meningsfullt och stort tar vid. Eva Z ska erövra världen. Hon hoppar av sin arkitektutbildning, åker till Cuba, börjar på artistlinjen och smakar på ordet AUTENCITET. Snart bär det vidare till kollektivboende, new age-läger med lektion i tantrasex. Därtill läggs även sessioner med en kvinna som inte räds att ta betalt av en ung person i kris.

Dessutom får Eva snart känna på att lojaliteten mellan vännerna i den nya bekantskapskretsen är betydligt mer sporadisk än den helgjutna och självklara vänskapen mellan jägarinnorna i Kalmar. Och samtidigt försvinner den gamla Kalmarkompisen Jenna iväg, blir suddig i kanterna och bygger ett parförhållande med stundande kärnfamilj i en lägenhet på Liljeholmen.

Ja, det blir mycket ”ung kvinna söker” i Sund. 

Hade det inte varit för att hela gestaltningen präglades av humor, stunder av distans och en tidvis rapp och ironisk dialog hade det givetvis blivit outhärdligt. Nu blir alltsammans istället en varm och humoristisk skildring av identitetssökande och om att hitta sig själv igen på andra sidan av en klassresa.

Jag kommer att tänka på författaren och kulturskribenten Therese Bohmans text med rubriken ”Klaga inte på den duktiga flickan” (Expressen 15/4) om hur populärfeminismen har formulerat sig i konsensus om att en duktig Annika-Flicka är det sämsta en kvinna kan vara, medan en bråkig Pippi däremot är det eftersträvansvärda idealet. Något som slår tillbaka på arbetarklassens kvinnor, menar Bohman. De som saknar kulturellt kapital och ärvda fördelar, de som bara har betygen som bevisar vad de har att komma med. De som inte har råd att bråka.

Eva Zackrisson slits mellan att vara både en duktig Annika – hon har kämpat och pluggat för att få höga betyg och bli den första i släkten som läser vidare - och en bråkig Pippi Långstrump. Trots att hon egentligen har uppror och olydnad pulserande i sina ådror, ouppfostrad och kaxig på ett befriande vis, så som vi lärde känna henne i Kalmars Jägarinnor där mottot var att man aldrig kan ha för mycket ögonskugga. När hon väl landar i den akademiska världen bland personer med kulturellt kapital och Rörstrandsporslin i köksskåpen blir krocken obarmhärtig och total. Som hade hon svikit sig själv, sin bakgrund och gänget från förr. Krisen blir ett faktum.

Parallellt löper också berättelsen om mormor och släkten på Öland där livet och jordbruket har sin stillsamma, strävsamma gång. Tiden står stilla, erbjuder trygghet och lugn, men framtiden blir allt mer oviss. Som bokens dubbelbottnade titel antyder finns det en helt annan typ av liv på andra sidan Kalmarsund. Kanske är det dit Eva behöver ta sig för att hitta det som är äkta? Frågeställningen som Eva brottas med – att med jordbruket och arbetarbakgrunden i ryggen ha tagit klivet vidare upp på samhällsstegen med det dåliga samvetet mot släkten som en black om foten – delar hon med Klas i från Tomas Bannerheds Korparna. Även den en skickligt skriven roman om en återvändare som blickar tillbaka på en familj som faller samman i takt med att gården går under. 

Precis som i Kalmars Jägarinnor är språket i Sund genomarbetat, kreativt och präglat av lekfullhet och stilistisk elegans. Få unga författare av idag fångar stämningar och känslolägen som Tove Folkesson. I kombination med skildringarna av klass och identitet finns det något unikt som skiljer sig från mängden i Tove Folkessons författarskap som vi ännu bara har sett början på.

I nästa roman Ölandssång fortsätter berättelsen om Eva Zackrisson. Ifall Tove Folkesson där lyckas tränga ännu mer på djupet i personskildringarna kommer det nog att bli det bästa som hon har skrivit. Stundvis tycker jag att det i Sund, i likhet med Kalmars Jägarinnor, blir väl många personer som fladdrar förbi utan att vi får lära känna några av dem riktigt ordentligt. Får vi komma under huden på fler personer än bara Eva kommer berättelsen att lyfta ännu en nivå.

Kurs i självutplåning

Henrik Bromanders skarpa satir har udden riktad mot en allt mer cynisk arbetsmarknad. Hanna Jedvik har läst hans nya Kurs i självutplåning, och längtar efter mer. (GP 4 april) 

Genre: Serier

Författare: Henrik Bromander

Titel: Kurs i självutplåning

Förlag: Galago

Henrik Bromanders serieroman Smålands mörker från 2012 blev något av en succé, utsedd till bästa originalsvenska seriebok och belönad med Urhunden. Sedermera också en teaterföreställning med Bromander som dramatiker på Regionteatern i Växjö. Den numera Malmöbaserade tecknaren har gett ut en rad seriealbum och fanzine och är även verksam som prosaförfattare, senast medRiv alla tempel.

I den dystopiska tegelstenen Smålands mörker utforskade han utanförskap, manlighet och politisk extremism. När han nu vänder tillbaka till serierna är det med en samling tidigare publicerade alster, företrädelsevis av politisk och vänsterorienterad art. Inte sällan med inslag av satir. Många av berättelserna har ursprungligen publicerats i Arbetaren och Galago, men även tidningar som Ord & Bild och Hjälp!

Sprillans ny är titelserien Kurs i självutplåning som handlar om Maria som deltar i en intensivkurs i clownteater på en kursgård i Dalsland. Väl där dras hon med i en nedåtgående spiral av mobbning, härskartekniker och dåligt manligt beteende. Hon hamnar längst ner i gruppens hierarki och vill mest av allt fly. Istället blir hämnden ljuv.

Bromanders naivistiska svartvita teckningsstil påminner visserligen om många andra svenska serietecknares, men utan tvekan finns det något eget och personligt i hans berättande.

Vissa av historierna är inspirerade av verkligheten, som exempelvis Frige Rågsveds-trean som är hämtad från händelserna kring demonstrationerna i Kärrtorp.

Som mest slagfärdigt blir det när Bromander tar sig an arbetsrättsliga frågor och skildrar den cyniska telemarketingbranschen i serien Chefen eller situationen för bemanningsanställda på det påhittade speditionsföretaget UPX.

Henrik Bromanders serier kräver uppmärksamhet av sin läsare och rymmer varken lätta poänger eller högljudda garv. Mest av allt får Kurs i självutplåning mig att längta efter en ny serieroman signerad Bromander.

Åsa Maria Kraft - Randfenomen

Åsa Maria Kraft spränger gränser, utforskar språket i varenda mening och tar gestaltningen till en ny nivå med sina tankeexperiment och fantasifulla kringelkrokar. Hanna Jedvik har läst Randfenomen. (GP 30 mars)

”Margareta ska tillbaka i drakens buk och gå en svårare väg, ännu inte uppritad, standardiserad.” Så inleder Åsa Maria Kraft sin lyriska berättelse Randfenomen.

En triptyk om helgon och deras legender där hon tränger djupt in i de olika historierna och tar oss med på en inre resa.

I den inledande berättelsen gestaltar Åsa Maria Kraft helgonet Margareta av Antiokia, som kastades i fängelse för sin kristna tro, led martyrdöden och enligt legenden ska ha mött djävulen i form av en drake. Lyriken skälver när vi får följa Margaretas kamp mot Draken. Margareta som först vandrar vid sidan av en stark panter, som sedan blir Pantern Margareta som sedan blir enbart Pantern. En urkraft som Margareta bär inom sig, som släpps lös i kampen mot draken. I texten finns kött, blod och pulserande nerver. Kropp och intellekt flätas hårt samman och blir till en egen värld där jungfrun Margaretas strid också kan läsas som en dödskamp mot passionen, förälskelsen och intellektet.

Randfenomen tar sedan sin läsare vidare genom gudinnan Kybele. Här får berättelsen kropp i ett tydligt jag som med hjälp av Kybelelegenden bland annat utforskar kärleken, rädslan och moderskapet. ”Kärleken är inte en personifierad gestalt som räddar någon. Kärlek är ingenting annat än att på djupet se: sin födelse och sin död.”

När Åsa Maria Kraft sedan skruvar till det och landar i en framtid där alla bin har dött ut ringar hon in bokens tema om förvandling och förnyelse. Inget är statiskt och legender lever sitt eget liv, fria att omvandlas. Att förpuppas och få ett nytt och färgstarkt liv.

Precis som i Åsa Maria Krafts tidigare titlar befinner sig Rand- fenomen i gränslandet mellan poesi och prosa. Hon spränger gränser, utforskar språket i varenda mening och tar gestaltningen till en ny nivå med sina tankeexperiment och fantasifulla kringelkrokar. Som talar mer till hjärnan än till hjärtat.

Medverkade i Kino i P1

I fredags medverkade jag i Kino i P1. Detta var en del av Kulturnytts reporters Emma Engströms granskning av SVT:s ojämställda dramaproduktioner. Av de som skapar de svenska dramaserierna är nästan uteslutande män och missnöjet bubblar bland kvinnorna i branschen. Bland de dramaproduktioner som har premiär på SVT i år är bara en fjärdedel av manusförfattarna och regissörerna kvinnor. Lyssna på inslaget här Börjar vid 2:50.

Själv tycker jag att det är tråkigt att vi får så få berättelser om kvinnors liv, relationer och levnadsöden. Sverige känns väldigt omodernt och efter vad det gäller dramaserier som gestaltar människor och deras relationer och där kvinnorna får ha huvudrollen i sina egna liv. Om man jämför med serier som Sex and the City eller Girls, men även serier som Togetherness eller Transperent (som nämns i inslaget) känns betydligt mer nyskapande och angelägena än många av de dramasatsningar som visas på SVT idag. När SVT visade Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap blev det en internationell succé. Tänk om vi kunde bli världsledande på dramaproduktion igen. Vilken dröm. 

Här kan du även lyssna på de andra delarna av granskningen. 

Lena Dunham hade inte ens fyllt 25 när hon fick möjligheten att skriva, regissera och producera Girls för HBO. Jag hoppas att även SVT visar på sådant mod en vacker dag. Jag saknar både kvinnliga upphovsmän och dramaproduktioner där kvinnor faktiskt får spela huvudrollen i sina egna liv och att inte alla manusförfattare heter Hans Rosenfeldt eller Felix Herngren. 

Liane Moriarty | Öppnas i händelse av min död

Liane Moriarty gestaltar med lätt hand ett drama om synd, skuld och förlåtelse som dessutom utspelar sig i påskveckan, påpassligt nog med tanke på utgivningen. Hanna Jedvik kallar resultatet för välskriven chic lit. (GP 26 mars)

Genre: Roman

Författare: Liane Moriarty

Titel: Öppnas i händelse av min död

Översättning: Eva Johansson

Albert Bonniers förlag

Liane Moriarty lyckas med det där som få författare klarar av, eller kanske inte ens är intresserade av – att skriva en roman där hon utforskar våra djupaste skuldkänslor och mörkaste hemligheter och ändå behålla en lättsam och underhållande ton. Därtill inge en känsla av vardaglig feelgood och underhållande läsning.

Liane Moriarty har gett ut sex romaner, varav denna som är hennes femte gav henne ett internationellt genombrott och låg på New York Times bästsäljarlista i inte mindre än femtio veckor.

Öppnas i händelse av min död är inte bara romanens titel, det är även den instruktion som står på det brev som trebarnsmamman och tupperwareförsäljaren Cecilia hittar på vinden. Brevet är skrivet av maken John-Paul. John-Paul med de guldbruna ögonen och det respektabla håret. Givetvis bär brevet på en fasansfull hemlighet som när den släpps ut förpestar allt i sin närvaro. Författaren själv gör kopplingar till Pandora och hennes ask.

I romanen möter vi också den försmådda Tess som flyr hem till sin mor och skoladministratören Rachel vars dotter Janie blev offer för ett tragiskt mord redan som sjuttonåring. De olika personernas öden och deras familjer vävs samman i ett litet villaområde i Sydney där livet kretsar kring den katolska privatskolan St Angela. Det drar ihop sig till långfredag och därmed även årsdagen för mordet på Janie. Skruven i de olika karaktärernas liv dras åt.

Med tanke på att romanen utspelar sig över några få dagar hinns det med oväntat mycket i form av otrohet, avslöjanden och brutal dramatik på de drygt 340 sidorna. Liane Moriarty gestaltar med lätt hand ett drama om synd, skuld och förlåtelse som dessutom utspelar sig i påskveckan på ett påpassligt vis. Läsningen av denna bok lämpar sig alldeles utmärkt som både påskkrim och välskriven chic lit på en och samma gång. Att förlaget väljer att lansera romanen lagom inför ledighet i samband med den stundande högtiden är givetvis ingen slump.

Jenny Nordberg | De förklädda flickorna i Kabul

New York-baserade journalisten Jenny Nordberg skildrar i nya boken fenomenet Bacha Posh, afghanska kvinnor och flickor som lever som pojkar. Hon lyckas därigenom spegla levnadsvillkoren för en hel befolkning samtidigt som hon tar sig an frågor om könsidentitet, skriver Hanna Jedvik. (GP 17 mars) 

Genre: Sakprosa

Författare: Jenny Nordberg

Titel: De förklädda flickorna i Kabul

Översättning: Ann-Marie Ljungberg

Förlag: Albert Bonniers förlag

Afghanistan är världens farligaste land för kvinnor. Här är mödradödligheten bland den högsta i världen och det enda sättet att mäta en kvinnas värde är i det brudpris hon kan inbringa till sin familj den dag föräldrarna gifter bort henne. Efter giftermålet blir nio av tio afghanska kvinnor misshandlade av sina män.

Allt det här vet vi redan. Fakta om kvinnors situation i Afghanistan fladdrar förbi som höstlöv i november. Vi både ser och inte ser på en och samma gång. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att vi ofta matas med information om levnadsvillkoren i länder i nöd, men sällan hör vi rösterna inifrån. I Afghanistan har kvinnor ingen röst, ingen kultur är signerad av kvinnor och endast knapphändig journalistisk rapportering når ut ur landet. Sedan mordet på utrikeskorrespondenten Nils Horner för ett år sedan har Sveriges Radio inte haft någon reporter på plats i landet, och om han eller någon annan manlig journalist hade varit där skulle denne antagligen inte haft någon som helst möjlighet att prata med kvinnor om deras situation på tu man hand. Här råder könsapartheid av hårdaste slag.

Flickor och kvinnor får inte röra sig utomhus utan en manlig övervakare och möjligheterna till utbildning och arbete för kvinnor är hårt begränsade. Att födas som kvinna i Afghanistan kan, ur ett västerländskt feministiskt perspektiv, inte ses som något annat än en stor nitlott.

Därom råder det ingen tvekan utifrån den bild som den New York-baserade journalisten Jenny Nordberg tecknar i sin reportagebok De förklädda flickorna i Kabul. En bok som gavs ut i USA förra året och nu alltså även har kommit i en svensk översättning av Ann-Marie Ljungberg. Jenny Nordberg har vikt fem år av sitt liv till att ge en röst åt de kvinnor som inte har någon egen. I långa perioder har hon vistats i Afghanistans huvudstad Kabul, inte sällan med risk för sitt eget liv, för att gå på djupet med det fenomen som kallas för Bacha Posh – flickor som av föräldrarna kläs som pojkar. De inte bara bär kläder som pojkar, de görs om till pojkar. Håret snaggas, de får pojknamn och de presenteras för omgivningen som familjens söner. På så sätt räddar man familjens heder då det är en stor skam för en kvinna att inte lyckas föda en son, och flickan vinner i sin tur den frihet och status som är få afghanska flickor förunnat. Endast de som lever som det motsatta könet får vistas utomhus, idrotta, klättra i träd och röra sig fritt på gator och torg, medan flickorna sitter inomhus i trånga lägenheter, skvallrar, ser på tv och drömmer om romantik. Musklerna försvagas och d-vitaminbristen blir påtaglig.

Jenny Nordbergs skildring är trovärdig, kommer nära in på livet och hjälper mig som västerlänning att plocka av mig mina rosa genusfärgade i-landsglasögon och istället se på tillvaron med en något mer afghansk blick.

Hon gör det genom en rad intervjuer med kvinnor och flickor som lever som pojkar, och hon gör det genom många och långa intervjuer med afghanska mödrar och fäder som resonerar om könstillhörighet, identitet och könsroller och hur de ser på sina barn som lever som pojkar, i vissa fall även som unga män.

Jenny Nordberg vet vad hon gör när hon genom att skildra fenomenet Bacha Posh lyckas spegla levnadsvillkoren för en hel befolkning och därtill även tar sig an djupgående frågor om kön och könsidentitet. Frågor som i allra högsta grad handlar även om oss som har turen och glädjen att leva i ett av världens mest jämställda länder.

Första gången som Jenny Nordberg stöter på fenomenet Bacha Posh är på ett hembesök för en intervju hemma hos dåvarande parlamentsledamoten Azita Rafaat där det visar sig att hennes yngste son egentligen är en flicka, en Bacha Posh. Genom att göra om honom till pojke räddas familjens heder. När Jenny Nordberg undersöker saken vidare visar det sig att en Bacha Posh även ses som ett övernaturligt sätt att välsignas och kunna föda riktiga söner. Magin fungerade, som en av kvinnorna i boken säger, när hon efter att ha gjort om en av döttrarna till pojke slutligen även får en riktig son.

Jenny Nordberg blev förvånad över att detta inte var känt för omvärlden sedan tidigare och skrev en artikelserie om företeelsen för New York Times 2010. Helt felaktigt, påpekade Dagens Nyheters litteraturskribent Lotta Olsson (DN 7 mars), och slog fast att de förklädda flickornas historia inte alls är ny. Den är skildrad i en serie om tre barnböcker om Parvana av den kanadensiska författaren Deborah Ellis, varav den första, Den osynliga flickan, belönades med Peter Pan-priset av Svenska International board on books for young people (IBBY). Likaså har dokumentärfilmaren Siddik Barmak i filmen Osama från 2003 skildrat en av dessa pojkflickors öde.

Må så vara, men det som Jenny Nordberg gör är att hon går ett steg längre. Inte bara genom sitt digra researcharbete och många och djupgående intervjuer – hon vrider och vänder även på hur kön skapas och visar på hur könet uppenbarligen sitter i huvudet. Inte bara på den som berörs, utan även på omgivningen. Fäder glömmer bort att sonen egentligen är en flicka och använder ”han” som pronomen långt upp i åren.

För det finns en tid då alla Bacha Poshs måste gå tillbaka och bli flickor igen. När puberteten närmar sig. Inte sällan högst motvilligt. "Jag vill alltid vara pojke, pojke, pojke", säger Zahara som dessutom själv velat leva som pojke redan som mycket liten. Nej, den som har varit på andra sidan och känt av friheten vill sällan gå tillbaka. Att anpassa sig till livet som kvinna och en kvinnlig könsidentitet visar sig vara svårt.  

Det finns därför kvinnor som har valt att fortsätta leva som män. Ofta har dessa utvecklat traditionellt manliga drag med mörk röst och kantiga former. De rör sig som män, talar som män och beter sig som män. De bär kniv och försvarar utsatta kvinnor. Att leva som kvinna i ett tvångsäktenskap är inte ett val för dessa vuxna Bacha Poshs.

Jenny Nordbergs digra journalistiska arbete går inte att ta miste på även om hon kanske går bort sig något i jakten på att hitta förklaringar till varför vissa av dessa kvinnor vill leva som män. Om det är medfött, förvärvat eller bara ett val är oväsentligt i alla sammanhang, även om frågan om valmöjlighet och könsidentitet här ställs på sin spets.

Det går heller inte att missta sig på hennes noggrannhet, detaljrikedom och den omfattande skildringen av landet och dess invånare. Stundvis tänker jag att hon har gått i den klassiska amerikanska fällan och skrivit för långt. Att allt bara blir ord som staplas på varandra. Men faktum är att varje stycke är motiverat och att inget onödigt skildras. Allt har en plats och varje pusselbit gör sitt för att teckna en komplex bild av ett land som står inför många utmaningar.

Hon avslutar med att peka på vad som krävs för att förändra kvinnors villkor i Afghanistan. Och det stavas inte biståndsfinansierade välmenande genussatsningar som riktar sig till kvinnor, om man får tro Jenny Nordberg. Här krävs insatser vad det gäller de afghanska männen om vi ska komma någonstans. De förklädda flickorna i Kabul kan öppna omvärldens ögon.

.

Ämnet
Journalisten Jenny Nordberg har vistats långa perioder i Afghanistans huvudstad Kabul. I sin nya bok De förklädda flickorna i Kabul undersöker hon fenomenet Bacha Posh, afghanska flickor som av föräldrarna kläs till pojkar och tillåts bete sig därefter. Under sitt digra researcharbete, och tack vare många och djupgående intervjuer, lyckas Nordberg också vända och vrida på hur kön konstrueras.