Visar inlägg med etikett Kurt Cobain finns inte mer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kurt Cobain finns inte mer. Visa alla inlägg
måndag 7 april 2014
Mindes Kurt Cobain lite extra idag och i helgen
I morse medverkade jag i P4 Göteborgs morgonprogram och pratade om Nirvana och 20-årsdagen av Kurt Coabains dödsdag som inföll i lördags. I min bok Kurt Cobain finns inte mer är 5 april 1994 ett centralt datum och den kvällen när Kurt Cobain går ur tiden blir något av ett vägskäl för bokens Alex och Lovís. Både för deras relation och för deras egna livsöden. Till boken finns även en spellista med hundra låtar som jag satte samman i samband med boksläppet. Jag nämnde den i radion i morse och finns att lyssna på här. Om man vill höra intervjun kan man göra det via denna länk och ta sig fram till cirka 03.12.00 in i sändningen.
fredag 1 november 2013
Nu med diplom
Har idag varit på Värmländsk bokmässa i Karlstad och invigningstalat och fått fint diplom, blommor och presenter för utmärkelsen som Årets Värmlandsförfattare för min senaste roman Kurt Cobain finns inte mer. Intervju i Värmlandsnytt.
PS.Här kan man läsa en liten enkät som mitt förlag har gjort med mig.
onsdag 22 maj 2013
Vad vem hur och varför - därför måste vi bryta mönstret
Inlägg publicerat på bokcirklar.se 21 maj
…eller han/hon/hen/det/vad?
Sånt tål att funderas på när man ska skriva. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så visste jag inte från början vilket kön Alex i Kurt Cobain finns inte mer hade. Jag visste, eller bestämde mig rättare sagt, ganska fort dock. För läsaren däremot en obesvarad gåta en bra bit in i boken. Varför då kan man fråga sig? Det gjorde bland annat en recensent i Värmlands Folkblad. I övrigt är det ingen som har ifrågasatt att det inte är solklart från början, vad jag har hört.
Givetvis har jag en tanke med det. Jag har rent av ganska många tankar bakom det, men jag ska försöka fatta mig kort. Lovis och Alex (vars namn inte heller framgår förrän en bra bit in i handlingen) har en väldigt speciell och nära relation. Nästintill symbiotisk. Vänskapen drabbar dem som ett pistolskott i bröstet första dagen i gymnasiet.
Varför var det då viktigt för att inte göra klart för läsaren att Alex och Lovis är två tjejer, eller en tjej och en kille? Helt enkelt därför att inte tyckte att könet var så viktigt. Jag ville att läsaren skulle få skapa sig sina egna bilder. Att inget är rätt eller inget är fel. Kanske rent av fundera kring varför det eventuellt väcker frustration att inte få veta. Reflektera kring vilken relation och vilken typ av känslor vi förväntar oss mellan två personer utifrån att de är av samma kön eller olika kön? Och återigen – varför vi eventuellt tycker att könet spelar roll för berättelsen?
Ytterligare en dimension läggs till när det även kommer fram att Alex tampas med frågor kring sexuell läggning. Något som också var en av anledningarna till att jag valde att förlägga handlingen till 90-talet. En tid då det fortfarande var betydligt mer tabubelagt att avvika från heteronormen och när antalet offentliga förbilder för HBTQ-personer var minimalt. I det tidigare 90-talet hade inte ens Eva Dahlgren kommit ut. Kanske Rickard Wolf? Ingen visste säkert. TV-programledaren Jakob Dahlin gick bort i aids, men ingen nämnde något om hans kärleksliv. Allt det här vet ni redan om ni efter att ha sett och läst Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Den utspelar sig visserligen något tidigare, men någon avsevärd utveckling på den här fronten hade inte skett på bara ett par år.
Den enda öppet homosexuella personen i Sverige på 90-talet var nämligen Jonas Gardell (rätta mig gärna om jag har fel, ingen blir gladare än jag om jag har fel på den här punkten).
”Vet ni att jag är RIKSFIKUS?!” frågade han retoriskt på sitt typiskt gardellska sätt i sin föreställning En pall, en mikrofon och Jonas Gardell.Alex i Kurt Cobain finns inte mer läser Jonas Gardells böcker så att ögonen blöder och Lovis vill slänga böckerna i huvudet på sin älskade vän.
Jag ville skriva om det här för att jag har tänkt på alla de som var unga då. De som inte vågade komma ut. De som likt Rasmus i Torka aldrig tårar lämnade Värmland för Göteborg eller Stockholm, enbart för att kunna vara sig själva.
De jag aldrig såg. De jag aldrig förstod. De som antydde men aldrig sa något rakt ut. Det här är ändå inte länge sedan. Därför var det viktigt för mig att få skriva om den tiden. För att göra upp. Kanske be om ursäkt, kanske förklara. Mitt sätt att säga att jag har tänkt på er.
I ljuset av dagens öppna klimat där unga tonåringar ofta vågar vara ärliga med vilka de blir kära i och, åtminstone inte i lika stor utsträckning, upplever att de måste ta livet av sig på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Idag när schlagerstjärnor, operasångare, dansbandsångare, journalister, skådespelare (nåja), fotbollsspelare (någon enstaka i alla fall), politiker, rockmusiker (tror jag?) och programledare vågar vara öppna med sin kärlek.
När vi har en artist som YOHIO som likt en sprakande, androgyn discokula klädd i klänning reser land och rike runt och uppträder för en ung publik – viss i övertygelsen om att alla har rätt att var sig själva och är mån om att sprida budskapet. Ja, då kan 90-talet te sig som en evighet tillbaka i tiden. Ändå så nära att det är skrämmande.
Därför är det viktigt att berätta. Påminna. Påminna om kampen och om hur allt handlar om tolerans och solidaritet. Om att vi ständigt måste ompröva våra värderingar och vår syn på vad som är konstigt och vad som är normalt.
Men också för att det fortfarande råder ett underskott på litteratur för unga som går utanför hetero- och könsnormen. Den finns och blir allt vanligare. Men ändå. Vi får aldrig glömma att det är vår förbannande plikt att berätta deras historier också. Vi ska blåsa liv i känslor, drömmar och fantasier som alla kan identifiera sig med. Inte bara de allra flesta.
Bryt upp, bryt om. Bryt normen. För oss som ägnar oss åt barn- och ungdomskultur finns inget viktigare uppdrag än att inkludera alla. Kärlek, sorg, glädje, hopp och längtan känns lika inuti alla människor.
Oavsett om man är svart, vit, hon, han eller hen. Det spelar heller ingen roll om man har har ett eller två ben, är blind, döv eller stum. Inom oss bär vi samma känslor och tankar om livet, döden och kärleken.
Vi får aldrig glömma. Därför spelar det roll vilka historier vi väljer att berätta. Vem och vilka vi berättar om. Och hur vi gör det.
…eller han/hon/hen/det/vad?
Sånt tål att funderas på när man ska skriva. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så visste jag inte från början vilket kön Alex i Kurt Cobain finns inte mer hade. Jag visste, eller bestämde mig rättare sagt, ganska fort dock. För läsaren däremot en obesvarad gåta en bra bit in i boken. Varför då kan man fråga sig? Det gjorde bland annat en recensent i Värmlands Folkblad. I övrigt är det ingen som har ifrågasatt att det inte är solklart från början, vad jag har hört.
Givetvis har jag en tanke med det. Jag har rent av ganska många tankar bakom det, men jag ska försöka fatta mig kort. Lovis och Alex (vars namn inte heller framgår förrän en bra bit in i handlingen) har en väldigt speciell och nära relation. Nästintill symbiotisk. Vänskapen drabbar dem som ett pistolskott i bröstet första dagen i gymnasiet.
”Pornography är Cures bästa album”, säger du.Vänskapen är inte okomplicerad. De slits och dras mellan varandra, mellan vänner och något annat mörkt som ingen av dem riktigt kan rå på. Framför allt är det Lovis som inte släpps in i Alex liv. Istället står hon där utanför och knackar på och vill komma in. Lovis som, inte förstår att Alex som inte öppnar dörren för någon, blir kall, ilsken och irriterad. Till och från får hon kliva in en bit i Alex liv. Därinne är det varmt och tryggt och solen skiner nästan jämt. Lovis är den enda som får komma in så långt. Längre in vilar hemligheter och mörka tankar som Alex behåller för sig själv. Trots att Alex är nyckfull och tydligt säger stopp binds de båda vännerna samman av ett osynligt band som bara de kan se. Känslorna de har för varandra är starka och greppbara. Nästintill skrämmande.
”Nej, Disintegration”, säger jag.
Efter den dagen är det vi och världen blir en annan.
Varför var det då viktigt för att inte göra klart för läsaren att Alex och Lovis är två tjejer, eller en tjej och en kille? Helt enkelt därför att inte tyckte att könet var så viktigt. Jag ville att läsaren skulle få skapa sig sina egna bilder. Att inget är rätt eller inget är fel. Kanske rent av fundera kring varför det eventuellt väcker frustration att inte få veta. Reflektera kring vilken relation och vilken typ av känslor vi förväntar oss mellan två personer utifrån att de är av samma kön eller olika kön? Och återigen – varför vi eventuellt tycker att könet spelar roll för berättelsen?
Ytterligare en dimension läggs till när det även kommer fram att Alex tampas med frågor kring sexuell läggning. Något som också var en av anledningarna till att jag valde att förlägga handlingen till 90-talet. En tid då det fortfarande var betydligt mer tabubelagt att avvika från heteronormen och när antalet offentliga förbilder för HBTQ-personer var minimalt. I det tidigare 90-talet hade inte ens Eva Dahlgren kommit ut. Kanske Rickard Wolf? Ingen visste säkert. TV-programledaren Jakob Dahlin gick bort i aids, men ingen nämnde något om hans kärleksliv. Allt det här vet ni redan om ni efter att ha sett och läst Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Den utspelar sig visserligen något tidigare, men någon avsevärd utveckling på den här fronten hade inte skett på bara ett par år.
Den enda öppet homosexuella personen i Sverige på 90-talet var nämligen Jonas Gardell (rätta mig gärna om jag har fel, ingen blir gladare än jag om jag har fel på den här punkten).
”Vet ni att jag är RIKSFIKUS?!” frågade han retoriskt på sitt typiskt gardellska sätt i sin föreställning En pall, en mikrofon och Jonas Gardell.Alex i Kurt Cobain finns inte mer läser Jonas Gardells böcker så att ögonen blöder och Lovis vill slänga böckerna i huvudet på sin älskade vän.
Jag ville skriva om det här för att jag har tänkt på alla de som var unga då. De som inte vågade komma ut. De som likt Rasmus i Torka aldrig tårar lämnade Värmland för Göteborg eller Stockholm, enbart för att kunna vara sig själva.
De jag aldrig såg. De jag aldrig förstod. De som antydde men aldrig sa något rakt ut. Det här är ändå inte länge sedan. Därför var det viktigt för mig att få skriva om den tiden. För att göra upp. Kanske be om ursäkt, kanske förklara. Mitt sätt att säga att jag har tänkt på er.
I ljuset av dagens öppna klimat där unga tonåringar ofta vågar vara ärliga med vilka de blir kära i och, åtminstone inte i lika stor utsträckning, upplever att de måste ta livet av sig på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Idag när schlagerstjärnor, operasångare, dansbandsångare, journalister, skådespelare (nåja), fotbollsspelare (någon enstaka i alla fall), politiker, rockmusiker (tror jag?) och programledare vågar vara öppna med sin kärlek.
När vi har en artist som YOHIO som likt en sprakande, androgyn discokula klädd i klänning reser land och rike runt och uppträder för en ung publik – viss i övertygelsen om att alla har rätt att var sig själva och är mån om att sprida budskapet. Ja, då kan 90-talet te sig som en evighet tillbaka i tiden. Ändå så nära att det är skrämmande.
Därför är det viktigt att berätta. Påminna. Påminna om kampen och om hur allt handlar om tolerans och solidaritet. Om att vi ständigt måste ompröva våra värderingar och vår syn på vad som är konstigt och vad som är normalt.
Men också för att det fortfarande råder ett underskott på litteratur för unga som går utanför hetero- och könsnormen. Den finns och blir allt vanligare. Men ändå. Vi får aldrig glömma att det är vår förbannande plikt att berätta deras historier också. Vi ska blåsa liv i känslor, drömmar och fantasier som alla kan identifiera sig med. Inte bara de allra flesta.
Bryt upp, bryt om. Bryt normen. För oss som ägnar oss åt barn- och ungdomskultur finns inget viktigare uppdrag än att inkludera alla. Kärlek, sorg, glädje, hopp och längtan känns lika inuti alla människor.
Oavsett om man är svart, vit, hon, han eller hen. Det spelar heller ingen roll om man har har ett eller två ben, är blind, döv eller stum. Inom oss bär vi samma känslor och tankar om livet, döden och kärleken.
Vi får aldrig glömma. Därför spelar det roll vilka historier vi väljer att berätta. Vem och vilka vi berättar om. Och hur vi gör det.
Att skapa karaktärer
Publicerat på bokcirklar.se 20 maj
Karaktärer. Det låter ju lite trist. Helst undviker jag faktiskt att använda det ordet. Personer eller huvudpersoner är mycket trevligare. För det är ju faktiskt personer jag skriver om i mina böcker.
Och det är med dem som allting börjar. Jag går aldrig på förhand och klurar ut en viss story som jag ska skriva. Alltså inte en händelseutveckling med en början, ett slut och en mitt. Det kommer långt senare.
För mig börjar det alltid med att personerna tränger sig på i mitt medvetande. De pockar, lockar och vill ha min uppmärksamhet. Ofta är det mer än en. När de här personerna då har trängt sig på så har det hittills alltid varit deras relationer som jag har velat utforska. Utifrån vad som händer med den ena – hur påverkar det deras relation och deras utveckling som individer? Sånt vill jag ta reda på.
Först när jag börjar skriva kan jag veta vad som händer. Innan dess kan jag ha en vag uppfattning om vad som ska ske med mina huvudpersoner och deras relation, men jag vet inget helst säkert förrän jag börjar skriva. Då först kan jag ta reda på hur de egentligen känner för varandra och vad som sker inom dem och runt omkring. Allt sånt påverkar hur de själva utvecklas, men också själva berättelsen givetvis.
När jag skrev Snart är jag borta hade jag öppningsscenen klart för mig väldigt tidigt. Den låg mer eller mindre färdig ett par år innan jag bestämde mig att det var något som jag kunde skriva vidare på.
Då började jag med att berätta om Maja och Lina på varsitt håll. Först efter ett tag insåg jag att de kände varandra. Att de till och med var bästa vänner. Och sen rullades allt upp och vidare.
Med Kurt Cobain finns inte mer var det lite annorlunda. Man kan säga att det rörde sig om tre samverkande faktorer. Ska se om jag lyckas göra det begriplig.
Det började med att jag Alex och Lovis med mig i huvudet under en lång tid, jag tror flera år. Egentligen var de nog två personer i en helt annan berättelse än vad som kom att bli boken. Men sen fick jag syn på (i mitt huvud alltså) den här personen Alex vars historia jag ville berätta. Då visste jag inte alls hur eller vem Alex var. Inte ens vilket kön hen hade.
När jag lite senare drabbades av insikten att jag ville berätta om mitt 90-tal och hur hur livet var som tonåring då, när jag själv växte upp, blev allting solklart. Jag skulle berätta Alex historia men placera berättelsen i mitt eget 90-tal. Ganska snart efter att jag hade börjat skriva upptäckte jag att det var Alex och Lovis historia som jag berättade, alltså de personer som jag hade tänkt på först.
Under skrivprocessens gång blev det även tydligare vilket kön Alex skulle ha och vad det var som skavde och skulle utforskas i Alex och Lovis relation. Tack vare att jag vågade låta historien leva sitt eget liv, samtidigt som jag hade vett att hålla den i ganska strama tyglar, växte så småningom berättelsen om Alex och Lovis och deras komplicerade relation fram.
Under tiden gjorde jag små skissartade anteckningar och någon slags tidlinje över vilka moment som skulle med och vad som skulle ske på vägen. Svårare än då behöver det inte vara. ;) Eller nåt.
Karaktärer. Det låter ju lite trist. Helst undviker jag faktiskt att använda det ordet. Personer eller huvudpersoner är mycket trevligare. För det är ju faktiskt personer jag skriver om i mina böcker.
Och det är med dem som allting börjar. Jag går aldrig på förhand och klurar ut en viss story som jag ska skriva. Alltså inte en händelseutveckling med en början, ett slut och en mitt. Det kommer långt senare.
För mig börjar det alltid med att personerna tränger sig på i mitt medvetande. De pockar, lockar och vill ha min uppmärksamhet. Ofta är det mer än en. När de här personerna då har trängt sig på så har det hittills alltid varit deras relationer som jag har velat utforska. Utifrån vad som händer med den ena – hur påverkar det deras relation och deras utveckling som individer? Sånt vill jag ta reda på.
Först när jag börjar skriva kan jag veta vad som händer. Innan dess kan jag ha en vag uppfattning om vad som ska ske med mina huvudpersoner och deras relation, men jag vet inget helst säkert förrän jag börjar skriva. Då först kan jag ta reda på hur de egentligen känner för varandra och vad som sker inom dem och runt omkring. Allt sånt påverkar hur de själva utvecklas, men också själva berättelsen givetvis.
När jag skrev Snart är jag borta hade jag öppningsscenen klart för mig väldigt tidigt. Den låg mer eller mindre färdig ett par år innan jag bestämde mig att det var något som jag kunde skriva vidare på.
Då började jag med att berätta om Maja och Lina på varsitt håll. Först efter ett tag insåg jag att de kände varandra. Att de till och med var bästa vänner. Och sen rullades allt upp och vidare.
Med Kurt Cobain finns inte mer var det lite annorlunda. Man kan säga att det rörde sig om tre samverkande faktorer. Ska se om jag lyckas göra det begriplig.
Det började med att jag Alex och Lovis med mig i huvudet under en lång tid, jag tror flera år. Egentligen var de nog två personer i en helt annan berättelse än vad som kom att bli boken. Men sen fick jag syn på (i mitt huvud alltså) den här personen Alex vars historia jag ville berätta. Då visste jag inte alls hur eller vem Alex var. Inte ens vilket kön hen hade.
När jag lite senare drabbades av insikten att jag ville berätta om mitt 90-tal och hur hur livet var som tonåring då, när jag själv växte upp, blev allting solklart. Jag skulle berätta Alex historia men placera berättelsen i mitt eget 90-tal. Ganska snart efter att jag hade börjat skriva upptäckte jag att det var Alex och Lovis historia som jag berättade, alltså de personer som jag hade tänkt på först.
Under skrivprocessens gång blev det även tydligare vilket kön Alex skulle ha och vad det var som skavde och skulle utforskas i Alex och Lovis relation. Tack vare att jag vågade låta historien leva sitt eget liv, samtidigt som jag hade vett att hålla den i ganska strama tyglar, växte så småningom berättelsen om Alex och Lovis och deras komplicerade relation fram.
Under tiden gjorde jag små skissartade anteckningar och någon slags tidlinje över vilka moment som skulle med och vad som skulle ske på vägen. Svårare än då behöver det inte vara. ;) Eller nåt.
torsdag 7 februari 2013
Bokcirkel och bokprat
Tiden springer och dagarna blir längre och ljusare. Snart är man pigg, glad och varm igen. Dessutom har jag lite roliga grejer på gång. 5 mars kommer jag till Stadsbiblioteket i Karlstad för att prata om Kurt Cobain finns inte mer under rubriken "Att skriva så det känns".
Det blir säkert lite speciellt eftersom Kurt Cobain finns inte mer utspelar sig just där. Precis som Alex och Lovis i boken var ju jag själv också tonåring i Karlstad.
14 mars kommer jag till Frölunda Kulturhus för att prata om Kurtan och skrivande. Extra kul är att man nu snart kan delta i en bokcirkel där för att läsa Kurt Cobain och prata om boken. Anmäl er redan nu så snackar vi vidare när jag kommer dit! Ska bli superkul.
Det blir säkert lite speciellt eftersom Kurt Cobain finns inte mer utspelar sig just där. Precis som Alex och Lovis i boken var ju jag själv också tonåring i Karlstad.
14 mars kommer jag till Frölunda Kulturhus för att prata om Kurtan och skrivande. Extra kul är att man nu snart kan delta i en bokcirkel där för att läsa Kurt Cobain och prata om boken. Anmäl er redan nu så snackar vi vidare när jag kommer dit! Ska bli superkul.
lördag 15 december 2012
Hjälp till i kampen för rent vatten
Som de flesta garanterat har noterat så pågår Musikhjälpen i P3 och Svtplay hela den här veckan. Vi är ett ganska stort gäng författare som har gått samman och skänkt signerade ex av våra egna böcker till Musikhjälpens auktion där pengarna oavkortat går till insamlingen i kampen för att barnen i slummen ska ha rätt till rent vatten. Själv har jag gett signerade ex av Kurt Cobain finns inte mer och Snart är jag borta.
I ytterligare 21 timmar kan man buda på över 100 böcker, skänkta av drygt 70 författare. Förutom att man får ett exklusivt bibliotek med grymma barn- och ungdomsböcker blir den som kammar hem bokpaketet även inskriven i nästa bok om Bert av Anders Jacobsson och Sören Olsson. Bara en sån sak.
Gå in och bjud på bokpaketet! Kan bli en mäktig julklapp om inte annat.
Auktionen hittar du här: Musikhjälpens auktioner
Om jag var den som lyckades buda hem detta skulle jag skänka rubbet till någon grym barn- och ungdomsverksamhet.
måndag 19 november 2012
Författardag nu på fredag
Nu på fredag medverkar jag på Författardag på Stadsmuseet i Göteborg. Den här gången får jag vara med vuxenförfattarna och leka. Jag ska prata om Kurt Cobain finns inte mer och mitt skrivande. Dock inte jag på bilden. Det är Eija Hetekivi Olsson. Hon medverkar också. Det gör även min förträffliga universitetskollega Ulf Benkel.
Klockan 18 idag ska jag upp på scenen för att intervjua Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Men det gör jag i egenskap av journalisten Hanna Jedvik som är vice ordförande i Publicistklubben Väst. Idag uppmärksammar vi Expressens SD-avslöjande samt debatterar den ekonomiska krisen i tidningsbranschen.
Klockan 18 idag ska jag upp på scenen för att intervjua Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Men det gör jag i egenskap av journalisten Hanna Jedvik som är vice ordförande i Publicistklubben Väst. Idag uppmärksammar vi Expressens SD-avslöjande samt debatterar den ekonomiska krisen i tidningsbranschen.
tisdag 30 oktober 2012
Dagens bok recenserar
Var bara tvungen att slänga upp en länk till den här recensionen på Dagens bok också.
"Fast nu är Hanna Jedvik ingen som vill göra det lätt för sina huvudpersoner./.../Hur kunde vi som var så säkra på vår plats utanför världen låta den komma oss så nära inpå livet? Där svider den, där känns den angelägen."
"Fast nu är Hanna Jedvik ingen som vill göra det lätt för sina huvudpersoner./.../Hur kunde vi som var så säkra på vår plats utanför världen låta den komma oss så nära inpå livet? Där svider den, där känns den angelägen."
måndag 29 oktober 2012
En medial sammanfattning
Jag har redan länkat till bland annat GP:s recension, HD:s recension samt en intervju med mig i ETC.
För den som vill läsa ytterligare ett par små intervjuer med mig kan man göra det exempelvis på både Nya Wermlandstidningens hemsida och på Värmlands folkblads webb.
"Det är skickligt skildrat av Hanna Jedvik, som skriver på en enkel men tilldragande poetisk prosa." skriver Elise Karlsson i sin recension i Svenska dagbladet.
Och vill man ha tips om författarskap och skrivande kan man titta på det här TV-inslaget med mig, Viveka Lärn och Olivia Bergdahl som delar med oss av vår oerhörda klokskap kring skrivande.
På Kultur Västs hemsida kan man höra mig läsa om man vill lyssna lite på Kurt Cobain finns inte mer. Eller om man bara längtar efter min röst.
Här är även ett par bloggrecensioner.
Unga böcker "Jedvik fogar skickligt samman hur viktiga Lovis och Alex är för varandra, hur djup deras kärlek är, även om den aldrig kan bli något annat än på vänskapsnivå. Tillsammans glittrar de./.../ Jag älskar tonen och tilltalet. Alex är duet och Lovis är jaget. Allt som händer och allt som berättas riktas mot ett du, som är Alex. Det är så fint, så rörande och så vemodigt. Det här är en riktigt, riktigt bra bok med alla sina musik- och och tidsreferenser, en enastående bitterljuv vänskaps- tillika kärlekssaga, som aldrig grottar ner sig i onödiga detaljer utan som bara flyter på och får läsaren att i sin tur flyta med, i en språkdräkt som är beundransvärd."
Bokbabbel "Det är vänskap när det är, om inte som allra bäst, så åtminstone som intensivast."
Astrids tankemoln "Författaren skriver på ett sätt som får en att inse att hon själv måste varit där. Bland musiken, kläderna, texterna och festivalerna. Hon skriver poetiskt och vackert, men samtidigt är det rappt, går undan och lämnar ute det som är ointressant. Det gör det ungdomliga trovärdigt."
Tonårsboken "Det är vemodigt och äkta. Kurt Cobain finns inte mer är en bok som känns i varje liten musikel. Fina och tonsäkra meningar fångar Alex och Lovis speciella vänskap, alla känslor och laddningar kring den."
För den som vill läsa ytterligare ett par små intervjuer med mig kan man göra det exempelvis på både Nya Wermlandstidningens hemsida och på Värmlands folkblads webb.
"Det är skickligt skildrat av Hanna Jedvik, som skriver på en enkel men tilldragande poetisk prosa." skriver Elise Karlsson i sin recension i Svenska dagbladet.
Och vill man ha tips om författarskap och skrivande kan man titta på det här TV-inslaget med mig, Viveka Lärn och Olivia Bergdahl som delar med oss av vår oerhörda klokskap kring skrivande.
.JPG) |
| Jag på TV. |
På Kultur Västs hemsida kan man höra mig läsa om man vill lyssna lite på Kurt Cobain finns inte mer. Eller om man bara längtar efter min röst.
Här är även ett par bloggrecensioner.
Unga böcker "Jedvik fogar skickligt samman hur viktiga Lovis och Alex är för varandra, hur djup deras kärlek är, även om den aldrig kan bli något annat än på vänskapsnivå. Tillsammans glittrar de./.../ Jag älskar tonen och tilltalet. Alex är duet och Lovis är jaget. Allt som händer och allt som berättas riktas mot ett du, som är Alex. Det är så fint, så rörande och så vemodigt. Det här är en riktigt, riktigt bra bok med alla sina musik- och och tidsreferenser, en enastående bitterljuv vänskaps- tillika kärlekssaga, som aldrig grottar ner sig i onödiga detaljer utan som bara flyter på och får läsaren att i sin tur flyta med, i en språkdräkt som är beundransvärd."
Bokbabbel "Det är vänskap när det är, om inte som allra bäst, så åtminstone som intensivast."
Astrids tankemoln "Författaren skriver på ett sätt som får en att inse att hon själv måste varit där. Bland musiken, kläderna, texterna och festivalerna. Hon skriver poetiskt och vackert, men samtidigt är det rappt, går undan och lämnar ute det som är ointressant. Det gör det ungdomliga trovärdigt."
Tonårsboken "Det är vemodigt och äkta. Kurt Cobain finns inte mer är en bok som känns i varje liten musikel. Fina och tonsäkra meningar fångar Alex och Lovis speciella vänskap, alla känslor och laddningar kring den."
Vänder blicken mot bokmässan.
Har varit typ sämst på att uppdatera här ända sedan bokmässan. Här är lite bilder därifrån. Tagna av min bror.
 |
| Värmlandsmontern i samtal med Ulf Nordström. |
 |
| Min fot med känga på. En tygkasse också. |
 |
| I samtal med Göteborgspostens Johan Lindqvist. Min favvovinkel att bli plåtad ur. |
tisdag 25 september 2012
Mässveckan har startat
Nu är det nedräkning inför Bokmässan i Göteborg som startar på torsdag. Just därför har det också varit en del att stå i vad det gäller intervjuer och annat pyssel.
Bland annat har jag blivit intervjuad av både Nya Wermlandstidningen och Värmlands Folkblad eftersom Kurt Cobain finns inte mer utspelar sig i Karlstad som ju också är den stad där jag själv är uppvuxen. Artiklarna kommer inom kort.
Här kan man dessutom läsa en intervju med mig i Dagens ETC. På tordag klockan 13.30 blir jag intervjuad i deras monter på mässan. Eller om man vill njuta av en recension Helsingborgs dagblad.
Här är mitt schema för bokmässan. Eller AGENDAN! som Björn Ranelid säger. Men han kallar sig å andra sidan för Författare, krönikör, Estradör på sin hemsida och det gör ju inte jag. Än.
UPPDATERAT: Såg nu att Björn har tagit bort sina titlar från hemsidan.
Torsdag kl 13.30 ETC Monter B05:62
Intervju angående nya boken Kurt Cobain finns inte mer.
Bland annat har jag blivit intervjuad av både Nya Wermlandstidningen och Värmlands Folkblad eftersom Kurt Cobain finns inte mer utspelar sig i Karlstad som ju också är den stad där jag själv är uppvuxen. Artiklarna kommer inom kort.
Här kan man dessutom läsa en intervju med mig i Dagens ETC. På tordag klockan 13.30 blir jag intervjuad i deras monter på mässan. Eller om man vill njuta av en recension Helsingborgs dagblad.
Här är mitt schema för bokmässan. Eller AGENDAN! som Björn Ranelid säger. Men han kallar sig å andra sidan för Författare, krönikör, Estradör på sin hemsida och det gör ju inte jag. Än.
UPPDATERAT: Såg nu att Björn har tagit bort sina titlar från hemsidan.
Torsdag kl 13.30 ETC Monter B05:62
Intervju angående nya boken Kurt Cobain finns inte mer.
Fredag kl 11:00 Kultur Väst Monter E02:21
"Att skriva
sitt 90-tal" samtal med Kultur Västs litteraturkonsulent för barn och
unga Eva Fred. Utifrån mina erfarenheter att skildra 90-talet i Kurt
Cobain finns inte mer.
Fredag kl 12:00 Värmlandsmontern
Om skildringen av 90-talets Karlstad i Kurt Cobain finns inte mer.
Fredag Kl 16:30 Göteborgspostens monterscen
Ett samtal om bland annat musiken i mina böcker med GP:s Johan Lindqvist.
Lördag: Kl 10:20 Rabén & Sjögren
Samtal med Cecilia Nilsson, publicistisk chef Rabén & Sjögren, om att skriva för unga.
Lördag KL 16:00 Göteborgspostens monterscen
Ett samtal om bland annat musiken i mina böcker med GP:s Johan Lindqvist.
Lördag Kl 16.30 Framträdande på Bokbloggarmingel.
Ett
gäng bokbloggare från hela landet samlas och minglar och har bjudit in
mig för att intervjua mig skrivande och mina böcker. Samtal med Sofie
Nordquist som driver Sofies bokblogg.
onsdag 29 augusti 2012
Veckan därpå
Har ägnat helgen och den här veckan åt att jobba, koppla av och till viss del även kopplat ner. Det var välbehövligt efter en extremt intensiv vecka förra veckan. Ett STORT tack till alla fantastiska människor som kom och firade mig och släppet av Kurt Cobain finns inte mer på Klubb Text på Jazzhuset. Tack också till Elin Almestad för fint författarsamtal. Det blev en helt magisk kväll. Det blev inte många bilder tagna tyvärr. Håll till godo.
Här är dessutom några fina bloggrecensioner:
Unga Böcker "I Kurt Cobain finns inte mer vill jag markera var och varannan rad, jag vill citera hela boken här och nu i detta inlägg och jag är glad att Hanna Jedvik har skrivit ytterligare en roman som jag inte läst, debuten Snart är jag borta (2010)."
Bokomaten "Jag gillar det här och jag tror absolut att det är en ungdomsbok som många äldre kan läsa med behållning. Typisk crossover."
Böcker och sån skit. Gustav Almestad "...vad har de gemensamt mer än musik och upplevt utanförskap? Jo, har man inte varit tonåring på ett tag kan det vara lätt att glömma hur dessa band knyts. Varsågod att påminnas."
Sofies Bokblogg "Den är boken är så fin! Alex och Lovis relation är ganska komplicerad för människor i deras närhet, men för dem är den så enkel."
Boknea "Jag gillar Kurt Cobain finns inte mer, och då särskilt språket och berättartekniken."
Här är dessutom några fina bloggrecensioner:
Unga Böcker "I Kurt Cobain finns inte mer vill jag markera var och varannan rad, jag vill citera hela boken här och nu i detta inlägg och jag är glad att Hanna Jedvik har skrivit ytterligare en roman som jag inte läst, debuten Snart är jag borta (2010)."
Bokomaten "Jag gillar det här och jag tror absolut att det är en ungdomsbok som många äldre kan läsa med behållning. Typisk crossover."
Böcker och sån skit. Gustav Almestad "...vad har de gemensamt mer än musik och upplevt utanförskap? Jo, har man inte varit tonåring på ett tag kan det vara lätt att glömma hur dessa band knyts. Varsågod att påminnas."
Sofies Bokblogg "Den är boken är så fin! Alex och Lovis relation är ganska komplicerad för människor i deras närhet, men för dem är den så enkel."
Boknea "Jag gillar Kurt Cobain finns inte mer, och då särskilt språket och berättartekniken."
onsdag 22 augusti 2012
Soundtrack of Kurt Cobain finns inte mer
Eftersom jag precis som till min förra bok Snart är jag borta har satt ihop ett Soundtrack till Kurt Cobain finns inte mer tycker jag att man ska lyssna på det och därmed börja uppvärmningen inför Klubb Text och releasefesten på Jazzhuset på fredag. Den som även vill götta sig med spellistan till Snart är jag borta ska givetvis passa på att göra det också.
Det här här första låten.
tisdag 21 augusti 2012
måndag 20 augusti 2012
Nöjesguiden, GP och releasefest
 |
| Med gula faran på Bangatan. |
I fredags var jag med och nöjesguidade genom att dela ut Döskalle och Mästerligt i Nöjesguiden. Där kunde man bland annat se bilder på mig tagna av Jöran Fagerlund . Han har tagit en massa fler bilder på mig som jag säkert bjuder på vid senare tillfälle. Håll till godo tillsvidare! ;)
 |
| Vinylkollen. |
Det kommer bli en kalaskul kväll! Kom! Så här skriver Klubb Text själva:
"På höstens första litterära after work
firar vi releasen av Hanna Jedviks alldeles färska roman Kurt Cobain
finns inte mer, en bok späckad av 90-talsmusiken som vi aldrig slutat
älska.
Förutom samtal
mellan Hanna Jedvik och Elin Grelsson Almestad, boksignering och
releasefirande står nätets bästa tidskrift Mint för både musik och quiz
med 90-talstouch."
I lördags kunde man läsa en intervju med mig i Göteborgsposten.
 |
| GP i söndags. |
onsdag 15 augusti 2012
En dag att minnas
Det har varit en omtumlande dag detta. När jag kom ut ur badrummet i morse hade jag fått ett sms från min kompis Å som grattade till fin recension i Göteborgsposten. Jag hade inte väntat mig några recensioner av Kurt Cobain finns inte mer än på ett tag. Slog upp tidningen och fick hjärtsnörp när jag läste Malin Lindroths fina recension.
Så välformulerat och vackert att jag nästan dog. Och dessutom gillade hon Snart är jag borta och drog paralleller mellan böckerna. Inte minst hade hon sett saker i min text som jag själv knappt ens visste om. Blev rörd, rodnad och lycklig.
Cyklade sen tårögd till mitt nya jobb som universitetsadjunkt på Göteborgs universitet där jag ska undervisa på Journalisthögskolan.
Det här blir en fin fin höst.
Det känner jag på mig.
"Det finns en känslomässig laddning i vartenda ord som gör texten
djupt engagerande och jag läser som om jag aldrig förut hört talas om en
tonåring som åker till Hultsfred och bär Dr Martens.
Det fina är att
Jedvik skriver så varsamt om det brutala. Hon lägger sig nära känslan,
men vet också att ta ett kliv tillbaka när dramatiken är stor."
 |
| Vaknade till vacker litteraturkritik. |
Så välformulerat och vackert att jag nästan dog. Och dessutom gillade hon Snart är jag borta och drog paralleller mellan böckerna. Inte minst hade hon sett saker i min text som jag själv knappt ens visste om. Blev rörd, rodnad och lycklig.
Cyklade sen tårögd till mitt nya jobb som universitetsadjunkt på Göteborgs universitet där jag ska undervisa på Journalisthögskolan.
Det här blir en fin fin höst.
Det känner jag på mig.
 |
| Cyklade till nya jobbet på Göteborgs universitet. Eget rum. |
 |
| Hämtade ut en låda med 25 exemplar av min nya bok. |
 |
| Åt middag på balkongen i solen och värmen. Och från grannens balkong strömmade "Nu kan du få mig så lätt". |
onsdag 8 augusti 2012
Torka aldrig tårar utan handskar
Den här boken kom i brevlådan igår. Ska nu sträckläsa denna första del i Jonas Gardells romansvit om hans liv och människorna runtomkring honom åren när aidsepidemin härjade som värst bland homosexuella män i västvärlden. En sjukdom som ansågs skamlig och en tid som vi fortfarande egentligen inte talar särskilt mycket om. Eller ens vet särskilt mycket om. Kanske för att många av dem som hade kunnat vittna är döda idag. Därför är Jonas Gardells berättelse oerhört viktig. Fyra av hans närmsta vänner gick bort i Aids under den här perioden som han beskriver i romanerna Kärleken, Sjukdomen och Döden.
Det var min förläggare Cecilia som skickade boken till mig. "Tips! Ha näsduken nära till hands" hälsade hon. Vi får väl se om tårarna flödar. Återkommer med rapport.
Alex i min bok Kurt Cobain finns inte mer har Jonas Gardell som sin absoluta favoritförfattare. Det finns en god anledning till det förstår man när man läser boken.
måndag 6 augusti 2012
Kurt Cobain finns inte mer
Ja, inte har det blivit mycket bloggat här det senaste året. Så kan det gå när man har fullt upp med heltidsjobb och slutredigering av en ny bok och allt det andra som heter livet.Men nu äntligen! Efter drygt ett år av sena kvällar, skrivardagar i Göteborg, Berlin och Köpenhamn har den äntligen landat i verkligheten. Min nya roman Kurt Cobain finns inte mer går att köpa exempelvis här och om man vill läsa mer om boken eller mig går det ju alltid att göra på Rabén & Sjögrens hemsida.
Förra veckan var jag med i P4 Göteborgs morgonprogram och pratade om boken. Den intervjun finns givetvis också att lyssna på. Klicka er fram till 12.10 där Friday I'm in love med The Cure klingar ut
Jag ska försöka vara duktig på att uppdatera här om allt som är på gång i samband med boksläppet. Imorgon ska jag träffa Göteborgsposten för en intervju så håll utkik efter artikel i GP!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)