LITTERATURKRITIK: Loretta Napoleoni – Kidnappningsindustrin

Loretta Napoleonis bok Kindnappningsindustrin handlar om militanta islamisters kidnappningsindustri som bedrivs med västerländska journalister och hjälparbetare. Text publicerad i Göteborg-Posten 18 november. 

Sakprosa

Loretta Napoleoni

Kidnappningsindustrin

Fri tanke förlag

Översättning från engelska Karin Andrae

I november 2011 reser svensken Johan Gustafsson från Värnamo genom Afrika på motorcykel tillsammans med två medresenärer. I Timbuktu i Mali tar det stopp. Där blir han kidnappad av en Al Quaida-grupp tillsammans med fyra andra personer. Genom åren har kidnapparna släppt ett par filmer med den kidnappade svensken. Med sitt sitt långa skägg och smala kinder ser han påtagligt tärd ut, men bär i övrigt inte några synbara spår av misshandel eller tortyr.

I november förra året kom rapporter om att en frigivning skulle vara nära. Den sydafrikanska organisationen Gift of the Givers (GOTG) skulle ha etablerat kontakt med kidnapparna. Samtal och förhandlingar pågick hette det. Sedan dess har det varit tyst. Över fem år har nu passerat. Trots att kidnappade personer från andra länder inte sällan friges efter betydligt kortare tid. En del av förklaringen är gissningsvis att Sverige hör till de av världens regeringar som inte betalar lösen för att få hem gisslan. Det gör inga av de skandinaviska länderna, enligt den italienska författaren och journalisten Loretta Napoleoni som i sin bok Kindnappningsindustrin går till botten med hur handeln med västerlänningar ser ut och hur den utgör ett ekonomiskt grundfundament i den väpnade islamistiska kampen.

Loretta Napoleoni har en bakgrund som ekonom inom bankvärlden och sadlade för ett antal år sedan om till journalist för att skriva en bok om barndomsvännen som gick med i terrororganisationen Röda Brigaderna. Efter det har hon gett ut en rad titlar och är även rådgivare åt flera regeringar i frågor om terrorism och pengatvätt. Hon är också gjort sig ett namn för att hon ha räknat ut storleken på den globala terroristekonomin. Från 2012 till slutet av 2014, tjänade enbart Islamiska staten mellan 80 och 100 miljoner dollar på lösensummor, enligt Napoleoni. Berättelsen om kidnappningsindustrin och dess framväxt kom till henne en kylig novembereftermiddag i Umeå 2006. ”Så kallt att det står en vit rök ur munnen på mig när jag andas” skriver hon om den norrländska höstdagen då det, enligt Napoleoni råder ”arktisk vinter”, och hon stöter ihop med en tjugonioårig man som har flytt sitt forna liv som ökensmugglare. Han börjar berätta.

Vi ska backa tillbaka till 2001. Kort efter 11 septemberattacken mot tvillingtornen i New York införde USA en lag som går under namnet Patriot act, en speciallag i syfte att förhindra penningtvätt av amerikanska dollar. Den innehöll bland annat nya regler för bankväsendet, något som förde med sig att de colombianska drogkartellerna bytte ut dollar mot euro därför började söka sig nya vägar för att rentvå sina pengar. Nu gick rutterna istället över Västafrika och regionen Sahel, som sträcker sig över savannen och hela vägen bort till Röda havet. Den vägen tog kartellerna droger och pengar vidare in i Europa. Cigarettsmugglarna som kontrollerade lederna genom Sahara såg en möjlighet att utöka sin verksamhet och började transportera kokain i mängder genom det öde landskapet.

Och här någonstans ser Loretta Napoleoni startskottet för det som idag är en utbredd kidnappningsindustri, i regi av terrororganisationer som Al Quaida, IS och Nusrafronen. 2003 kidnappar nämligen medlemmar ur den algeriska väpnade islamiska gruppen (GIA) trettiotvå européer i Mali och södra Algeriet.. De olika regeringarna betalade stora lösensummor för att få tillbaka sina medborgare, tillräckligt för att finansiera en ny väpnad grupp: Al Quaida i islamiska Maghreb (AQIM). På så sätt växte och förgrenandes den kidnappningsindustri som idag innefattar även människosmuggling med migranter från länder som Syrien, menar Napoleoni.

Det hetaste villebrådet för de här organisationerna är unga hjälparbetare, FN-personal och frilansjournalister som mer eller mindre aningslöst rör sig i de oroliga länderna på den afrikanska kontinenten. Andelen frilansande journalister har dessutom ökat i takt med att allt fler mediehus drar in sin bemanning i laglösa länder. Förutom frågan om arbetsgivaransvaret spelar det även in att försäkringspremierna för anställda i dessa länder har skjutit i höjden, resonerar Napoleoni. I boken skildras bland annat hur den svenska frilansfotografen Joakim Medin, som tillfångatogs av den syriska regeringen 2015, blev fri genom handel terrorgrupper emellan och inte via insats av svenska myndigheter. Istället byttes Medin mot två syriska officerare. I boken kartläggs även en rad andra kidnappningsfall som Napoleoni har inblick i, via intervjuer med offren, personerna runt omkring och inte minst med hjälp av hennes många kontakter på insidan av terrororganisationerna.

Loretta Napoleoni lägger ett komplext pussel där verksamheten kring lösensummor från kidnappningar ibland kan försörja hela samhällen. Med pengar från privata insamlingar och Europeiska regeringar.  De länder vars regeringar alltid betalar lösensumma och själva sköta förhandlingarna är Italien, Tyskland, Frankrike och Spanien. Italien ligger i topp med stor marginal, vilket torde var förklaringen till varför ett så stort antal italienare har förts bort de senaste femton åren. 

Det går inte säga annat än att Kindnappningsindustrin är en välgjord undersökning av en av vår tids största utmaningar och misslyckanden – sprickan mellan västvärlden och de muslimska länderna. En spricka som efter 11 september har växt sig allt djupare i takt med att Donald Trump hetsar med islamfientlig retorik och kämpar för stängda gränser. Och de åtgärder som har vidtagits har enbart bidragit till att förvärra situationen.

Här hemma i Sverige har vi ännu inte sett skymten av Johan Gustafsson. Trots att utrikesminister Margot Wallström har bedyrat att regeringen anstränger sig för att få honom frigiven. Men vad hjälper det när friheten endast tycks kunna köpas för pengar. Då räcker det inte långt att en utrikesminister bedyrar. Även vi givetvis inte vet vad som pågår i förhandlingarna. Vi kan dock dra vissa slutsatser utifrån Loretta Napoleonis dokumentation.