Mot baksmällan med förbundna ögon

Om vi får tro både Therese Uddenfeldt och David Jonstad är detta med den förestående kollapsen inte en fråga om utan snarare när, den inträffar. Åtminstone så länge vi hela tiden inte backar från målet om ett ökat ekonomiskt välstånd och en ökande konsumtion, skriver GP:s Hanna Jedvik. (GP 25 maj)

Sakprosa

Författare: Therese Uddenfeldt

Titel: Gratislunchen 

Förlag: Albert Bonnier

Författare: David Jonstad

Titel: Jordad – Enklare liv i kollapsens skugga 

Förlag: Ordfront

Allt är för bra nu, sjunger Veronica Maggio och Håkan Hellström upprepade gånger i sin duett Hela huset.  
"Jag knäpper några bilder och skrattar för mig själv
samma stund så vet jag att allting har ett slut"

I Veronica Maggios text handlar det om den där magiska natten och en fest som gärna får pågå för evigt. Ändå skaver vetskapen om att såväl relationer som fester alltid har ett slut. I Therese Uddenfeldts faktaspäckade bok Gratislunchen – eller varför det är så svårt att all har ett slut är det jordens resurser, med fokus på oljan, som står i centrum för mänsklighetens förnekande. Framför allt lyfter Uddenfeldt fram vår förmåga att sticka huvudet i sanden vad det gäller den förestående kollapsen och hur vi fortsatt blundar inför det faktum att vi frivilligt rusar mot en brakande baksmälla med förbundna ögon. Bäst att njuta nu, tänker vi och vägrar bryta vårt frosseri och det envetna ödeläggande av jordens resurser som följer på det. 

Festen pågår för fullt, dygnet runt och världen över. Oljan fortsätter att pumpas upp allt medan underjorden töms på sina resurser. I vilken takt och hur mycket kartlägger Therese Uddenfeldt med noggrannhet och precision. Varför gör vi på detta viset? Är den högst berättigade frågan som Therese Uddenfeldt ställer sig. Och som hon gör det. 
Therese Uddenfeldt tar avstamp i filosofen René Descartes och Erik Gustaf Geijer, även han filosof och författare som föddes 1783 i Ransäter i Värmland, för att föra in mig som läsare i deras tankar om materialism och hur vi endast behöver vår ande för vår existens. "Jag tänker, alltså är jag," för att citera Descartes.  Eller "Härav förstod jag att jag var en substans, vars hela väsen eller natur är att tänka och som för att existera icke behöver äga något rum och icke är beroende av något materiellt." 

Erik Gustaf Geijer refererar Uddenfeldt till vad det gäller såväl vårt beroende av naturen, och dess resurser, som vår innerliga relation till den, trots dess flyktighet. Som något som var på väg bort redan på tidigt 1800-tal. Ett fenomen som även Henry David Thoreau utforskar i sin klassiker Skogsliv vid Walden om hans egen tillvaro som självförsörjande och levandes på naturens resurser, på flykt undan den moderna civilisationen. Detta redan 1854 då den första utgåvan av boken gavs ut. 

Och ändå står vi här idag. Konsumerandes och producerandes som aldrig förr och fortfarande utan något rimligt och hållbart alternativ till oljan som så småningom ska sina. Att tänka för att leva räcker uppenbarligen inte långt för dagens individcentrerade människor. 
Och vad det gäller alternativen exemplifierar Uddenfeldt med att ifall hela världens sockerskörd för år 2010 skulle omvandlas till etanol skulle det räcka till tre procent av bränslebehovet som vi har idag. Om vi skulle samla ihop alla tillgängliga produkter från världens jordbruk och konvertera till drivmedel skulle det endast täcka 25 procent av transportsektorns energibehov. Då pratar vi alltså inte om exempelvis uppvärmning, tillverkningsindustrin, asfalten på våra vägar eller oljan i våra kläder och hudkrämer. 

För den som inte minns bensinkrisen i Storbritannien år 2000 friskar Therese Uddenfeldt upp minnet och berättar om det som började med att tre bönder tog sina traktorer och blockerade ett raffinaderi i Stanlow i protest mot de höga dieselpriserna. Snabbt utökades protesterna och fler demonstranter slöt upp. Därmed stryptes bensintillförseln till hela landet och inom loppet av några dagar var Storbritannien nära att slås ut fullständigt. Operationer på sjukhus ställdes in, ambulanser fick inte köras snabbare än 25 kilometer i timmen och brandkåren tilläts endast att göra nödutryckningar. Därtill blev el- och vattenbolag oroade över energiförsörjningen. Några synbara spår av denna dyrköpta läxa är svårt att ??vinna i vår industriella värld av idag. 

Therese Uddenfeldt gör sitt bästa för att gå till botten med varför mänskligheten gör så här, utan att egentligen få några bra svar. Ty det finns inga enkla. Endast teorier. Däremot lägger hon mycket kraft på att argumentera för varför oljan är en ändlig resurs, vilket kanske framstår som lite överflödigt. Å andra sidan kartlägger hon noggrant uträkningar och tillgångar och hur pass mycket mer långsamt det svarta guldet flödar nu jämfört med tidigare. Framför allt visar hon på det komplexa i att det visserligen går att utvinna lika mycket energi i dag, men det hela tiden tar mer kraft och kostar mer pengar. Vilket för oss tillbaka på ruta ett igen. Ett nollsummespel minst sagt. Som dessutom inte kan pågå i all evighet. 

Även David Jonstad är med sin bok Jordad – enklare liv i kollapsens skugga aktuell i debatten om just de sinande naturresurserna och vårt överanvändande av fossila bränslen. Likaså uppehåller också han sig en hel del kring begreppet kollaps, vilket också var titeln hans förra bok. Om vi får tro både Therese Uddenfeldt och David Jonstad är detta med den förestående kollapsen inte en fråga om utan snarare när, den inträffar. Åtminstone så länge vi hela tiden inte backar från målet om ett ökat ekonomiskt välstånd och en ökande konsumtion, med oljan som ständig ekonomisk motor. 

David Jonstad tar ner problematiken på individnivå och driver tesen om att en klok väg att avlasta jordklotet är att lämna staden och flytta ut på landet. Där kan vi leva mer i samklang med naturen – självförsörjande och mer energisnålt. Bara att hålla liv i en storstad med allt vad det innebär i form av infrastruktur, kollektivtrafik och byggnationer kräver åtskilligt med energi. 

Dock blir de ständiga jämförelserna mellan smutsig betong och ren natur något tjatiga och påstående om hur vi alla får ett ökat välbefinnande i naturen jämfört med storstaden känns något programmatiska och enkla. Dessutom finns det en ansenlig mängd svenskar som varken lever i betongen eller skogen. Många bor i små och medelstora städer, inte sällan i villor, radhus eller småhus med gräsmattor, häckar och naturen runt knuten. I våra svenska förorter kryllar det av grönområden och promenadvägar genom skogsdungar. Att det enda alternativet mot självhushållning skulle vara lägenhet i Stockholms innerstad avspeglar kanske snarare författarens egen livssituation än gemene mans. Även om David Jonstad utgår från sin egen livsresa så blir kontrasten väl bjärt i jämförelse. 

Däremot gör David Jonstad, precis som Therese Uddenfeldt, en diger historisk genomgång och slår hål på ett par myter om det svenska jordbruket och dess historia. Dock är Uddenfeldts genomgång betydligt mer djuplodande och bottnar rent vetenskapligt på ett annat vis än Jonstads, även om han är nog så påläst. Men Uddenfeldt har ett annat driv i sitt berättande, en språklig briljans och en pedagogisk förmåga som sällan skådas. Men så är Therese Uddenfeldt, med sin bakgrund som kulturjournalist, numera även högstadielärare. 
Hur som helst läses dessa två böcker alldeles utmärkt i kombination. Börja med Gratislunchen och låt dig förfasa och fortsätt med Jordad och förändra ditt sätt att leva. Den som vill bygga ut läsningen ytterligare kan ta sig an Helena Granströms utmärkta Det som en gång var.

Lyra Ekström Lindbäck – I tiden

Lyra Ekström Lindbäcks förmåga att fånga tiden vi lever i med sin roman I tiden är på många sätt genialisk. Trovärdigt gestaltar hon huvudpersonen Christoffers virvelvind där uppdrag, jobb och fritid blandas samman till en enda röra, skriver GP:s recensent Hanna Jedvik. (GP 9 maj) 

Roman

Lyra Ekström Lindbäck
I tiden

Modernista

”Philip Jag har ett möte, vet ej hur lång tid det kommer ta, så hinner inte till Greta Gram. Men obs, jag gillar hennes namn.

Daniel Jag har en jättelik kasse från Louis Vuitton så måste hem i en taxi nu, försöker hinna till Greta.

Philip Va?! Jag vill också ha en jättelik LV-kasse.

Kristofer Älskar kassar i alla dess former. Men bär du dyra kläder är det viktigt att påsen är från Hemköp, eller ännu hellre Lidl. Allting i livet handlar om balans.

Daniel Vad är rapporten från Fashion Talks då?

Philip ’Geek måste möta chic.’

Philip ’Instagram är viktigt för mode.’

Daniel Oh God. Jag är ju väldigt osäker på om Instagram har varit bra för mode.”

Ovanstående är en dialog från Bon Magazines hemsida där Bons tre modeskribenter Daniel Björk, Philip Warkander och Kristofer Andersson snackar ihop sig under Stockholm Fashion Week i början av februari i år. Raderna hade lika gärna kunnat vara en dialog i LyraEkström Lindbäcks roman I tiden.

Referenserna till musik och mode duggar tätt och huvudpersonen tillika modeskribenten Christoffer skulle aldrig glida utanför lägenhetsdörren i något annat än sina Chelsea boots och märkesjeans som Jil Sander eller Acne. Han tvättar händerna i exklusiv handtvål och klubbar slentrianmässigt varje kväll. Däremellan skriver han krönikor, spelar in podar, medverkar i P3 och ska rent av kanske få vikariera som redaktör på tidningen som han jobbar för vad det lider.

Och så sexet. Det slentrianmässiga sexet som både tråkar ut honom och snärjer honom i en längtan efter närhet och bekräftelse. Men inom Christoffer håller något på att gå sönder. Känslan av meningslöshet bultar mot bröstbenet och när han kollar igenom sin Gmail är det som att vada ut i ett segt och iskallt kärr.

Som många av oss andra frilansade medie- och kulturarbetare är inte Christoffer dummare än att han förstår att han har drabbats av stressymptom. Frågan är vad man gör man åt det när det alltid finns en text till att skriva, ytterligare ett radioprogram att medverka i eller producera och samtal att moderera? När det aldrig tar slut och om du tar en paus riskerar mejlboxen att sluta fyllas på, pengarna att sina och du är tillbaka till baslägret och måste uppför Mount Everest branta bergstopp än en gång. För att bygga din karriär. Ditt varumärke. Din mediepersona. Allt det där som så många lever med idag som en självklarhet. För Christoffer innebär den tillryggalagda klättringen att han lever sin dröm. Att försörja sig som skribent är vad han fantiserade om när han var tonåring och lyssnade på Melody Club, Hell on Wheels och First Floor Power. Ändå den där malande känslan av tomhet i bröstet samtidigt som likesen virvlar förbi i instagramflödet och noteringarna från Facebook aldrig slutar att blinka rött uppe i webbläsarens högra hörn.

Lyra Ekström Lindbäcks förmåga att fånga tiden vi lever i med sin roman I tiden är på många sätt genialisk. Trovärdigt gestaltar hon huvudpersonen Christoffers virvelvind där uppdrag, jobb och fritid blandas samman till en enda röra. När högen av måsten bara byggs upp och får arbetsglädjen som en gång fanns att så sakteliga skopas ut. Inte ens festerna med sin förutsägbarhet och välstylade människorna i vita jeans känns roliga längre. Till det läggs sedan skulden. Vem är jag att klaga? Tänk på alla andra med betydligt mer monotona arbeten som går till jobbet samma tid varje dag, tänker Christoffer där han sitter vid sitt köksbord.

Lyra Ekström Lindbäck visar även på vad som händer med den som inte har något alternativ. Hur skulle livet te sig för en person som Christoffer om han ställde sig utanför sociala medier, partyn och hela mediekarusellen som bygger på att säga ja till allt.? Går det ens? Och hur ska han i så fall hitta ett annat sätt att leva? Lyra Ekström Lindbäck ställer viktiga frågor om samtiden i sitt utforskande av Christoffer Lundström med Ch, K:et bytte han ut i tonåren.

I tiden har med sin gestaltning av konsumtion och yta en hel del beröringspunkter med Sisela Lindbloms De skamlösa som skapade stor debatt om köphets och statusfixering när den kom i april 2007. Men där Sisela Lindbloms roman gick bort sig i klichéer och endimensionella persongestaltningar fångar I tiden upp Christoffers inre kamp och längtan efter ett annat liv på ett mer engagerande vis. Intressant att notera är att knappast någon lär lyfta ett ögonbryn idag över en roman som skildrar konsumtion och mode, medan De skamlösa fick utstå kritik för sin tematik redan innan den hade släppts i bokhandeln. Passande nog vävdes den in i den så kallade Väskdebatten och Nina Björks utspel om köksdrömmar som ”skitdrömmar”. 

Lyra Ekström Lindbäcks prosa har något stramt och återhållsamt över sig. Texten slirar sällan iväg i metaforer eller lyriska formuleringar. Istället skriver hon rakt och sparsmakat och tvingar inte läsaren att vältra sig i sina karaktärers inre. Precis som hennes AugustnomineradeEtt så starkt ljus rör sig I tiden sakta framåt utan några brantare utmaningar på den dramaturgiska kurvan. Lyra Ekström Lindbäcks styrka ligger i de vardagliga tingen, stämningarna och det där som pågår i ett liv medan världen gör annat. Dessutom går hon även här utanför heteronormen på ett självklart vis och problematiserar vad det är att vara människa på ett djupare plan.

I tiden går i takt med tiden och sida vid sida med sin läsare, som aldrig underskattas. Tyvärr blir romanens upplösning något tunn och de många bikaraktärerna framstår som stela pappfigurer när de kommer och går under berättelsens gång.

En paradox är att skildringen av yta också blir berättelsens fiende, som gör att det aldrig riktigt bränner till eller svajar rejält under huvudpersonens fötter.

Bara sviktar lite grand under de vita Adidasskorna.