New York-baserade journalisten Jenny Nordberg skildrar i nya boken fenomenet Bacha Posh, afghanska kvinnor och flickor som lever som pojkar. Hon lyckas därigenom spegla levnadsvillkoren för en hel befolkning samtidigt som hon tar sig an frågor om könsidentitet, skriver Hanna Jedvik. (GP 17 mars)
Genre: Sakprosa
Författare: Jenny Nordberg
Titel: De förklädda flickorna i Kabul
Översättning: Ann-Marie Ljungberg
Förlag: Albert Bonniers förlag
Afghanistan är världens farligaste land för kvinnor. Här är mödradödligheten bland den högsta i världen och det enda sättet att mäta en kvinnas värde är i det brudpris hon kan inbringa till sin familj den dag föräldrarna gifter bort henne. Efter giftermålet blir nio av tio afghanska kvinnor misshandlade av sina män.
Allt det här vet vi redan. Fakta om kvinnors situation i Afghanistan fladdrar förbi som höstlöv i november. Vi både ser och inte ser på en och samma gång. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att vi ofta matas med information om levnadsvillkoren i länder i nöd, men sällan hör vi rösterna inifrån. I Afghanistan har kvinnor ingen röst, ingen kultur är signerad av kvinnor och endast knapphändig journalistisk rapportering når ut ur landet. Sedan mordet på utrikeskorrespondenten Nils Horner för ett år sedan har Sveriges Radio inte haft någon reporter på plats i landet, och om han eller någon annan manlig journalist hade varit där skulle denne antagligen inte haft någon som helst möjlighet att prata med kvinnor om deras situation på tu man hand. Här råder könsapartheid av hårdaste slag.
Flickor och kvinnor får inte röra sig utomhus utan en manlig övervakare och möjligheterna till utbildning och arbete för kvinnor är hårt begränsade. Att födas som kvinna i Afghanistan kan, ur ett västerländskt feministiskt perspektiv, inte ses som något annat än en stor nitlott.
Därom råder det ingen tvekan utifrån den bild som den New York-baserade journalisten Jenny Nordberg tecknar i sin reportagebok De förklädda flickorna i Kabul. En bok som gavs ut i USA förra året och nu alltså även har kommit i en svensk översättning av Ann-Marie Ljungberg. Jenny Nordberg har vikt fem år av sitt liv till att ge en röst åt de kvinnor som inte har någon egen. I långa perioder har hon vistats i Afghanistans huvudstad Kabul, inte sällan med risk för sitt eget liv, för att gå på djupet med det fenomen som kallas för Bacha Posh – flickor som av föräldrarna kläs som pojkar. De inte bara bär kläder som pojkar, de görs om till pojkar. Håret snaggas, de får pojknamn och de presenteras för omgivningen som familjens söner. På så sätt räddar man familjens heder då det är en stor skam för en kvinna att inte lyckas föda en son, och flickan vinner i sin tur den frihet och status som är få afghanska flickor förunnat. Endast de som lever som det motsatta könet får vistas utomhus, idrotta, klättra i träd och röra sig fritt på gator och torg, medan flickorna sitter inomhus i trånga lägenheter, skvallrar, ser på tv och drömmer om romantik. Musklerna försvagas och d-vitaminbristen blir påtaglig.
Jenny Nordbergs skildring är trovärdig, kommer nära in på livet och hjälper mig som västerlänning att plocka av mig mina rosa genusfärgade i-landsglasögon och istället se på tillvaron med en något mer afghansk blick.
Hon gör det genom en rad intervjuer med kvinnor och flickor som lever som pojkar, och hon gör det genom många och långa intervjuer med afghanska mödrar och fäder som resonerar om könstillhörighet, identitet och könsroller och hur de ser på sina barn som lever som pojkar, i vissa fall även som unga män.
Jenny Nordberg vet vad hon gör när hon genom att skildra fenomenet Bacha Posh lyckas spegla levnadsvillkoren för en hel befolkning och därtill även tar sig an djupgående frågor om kön och könsidentitet. Frågor som i allra högsta grad handlar även om oss som har turen och glädjen att leva i ett av världens mest jämställda länder.
Första gången som Jenny Nordberg stöter på fenomenet Bacha Posh är på ett hembesök för en intervju hemma hos dåvarande parlamentsledamoten Azita Rafaat där det visar sig att hennes yngste son egentligen är en flicka, en Bacha Posh. Genom att göra om honom till pojke räddas familjens heder. När Jenny Nordberg undersöker saken vidare visar det sig att en Bacha Posh även ses som ett övernaturligt sätt att välsignas och kunna föda riktiga söner. Magin fungerade, som en av kvinnorna i boken säger, när hon efter att ha gjort om en av döttrarna till pojke slutligen även får en riktig son.
Jenny Nordberg blev förvånad över att detta inte var känt för omvärlden sedan tidigare och skrev en artikelserie om företeelsen för New York Times 2010. Helt felaktigt, påpekade Dagens Nyheters litteraturskribent Lotta Olsson (DN 7 mars), och slog fast att de förklädda flickornas historia inte alls är ny. Den är skildrad i en serie om tre barnböcker om Parvana av den kanadensiska författaren Deborah Ellis, varav den första, Den osynliga flickan, belönades med Peter Pan-priset av Svenska International board on books for young people (IBBY). Likaså har dokumentärfilmaren Siddik Barmak i filmen Osama från 2003 skildrat en av dessa pojkflickors öde.
Må så vara, men det som Jenny Nordberg gör är att hon går ett steg längre. Inte bara genom sitt digra researcharbete och många och djupgående intervjuer – hon vrider och vänder även på hur kön skapas och visar på hur könet uppenbarligen sitter i huvudet. Inte bara på den som berörs, utan även på omgivningen. Fäder glömmer bort att sonen egentligen är en flicka och använder ”han” som pronomen långt upp i åren.
För det finns en tid då alla Bacha Poshs måste gå tillbaka och bli flickor igen. När puberteten närmar sig. Inte sällan högst motvilligt. "Jag vill alltid vara pojke, pojke, pojke", säger Zahara som dessutom själv velat leva som pojke redan som mycket liten. Nej, den som har varit på andra sidan och känt av friheten vill sällan gå tillbaka. Att anpassa sig till livet som kvinna och en kvinnlig könsidentitet visar sig vara svårt.
Det finns därför kvinnor som har valt att fortsätta leva som män. Ofta har dessa utvecklat traditionellt manliga drag med mörk röst och kantiga former. De rör sig som män, talar som män och beter sig som män. De bär kniv och försvarar utsatta kvinnor. Att leva som kvinna i ett tvångsäktenskap är inte ett val för dessa vuxna Bacha Poshs.
Jenny Nordbergs digra journalistiska arbete går inte att ta miste på även om hon kanske går bort sig något i jakten på att hitta förklaringar till varför vissa av dessa kvinnor vill leva som män. Om det är medfött, förvärvat eller bara ett val är oväsentligt i alla sammanhang, även om frågan om valmöjlighet och könsidentitet här ställs på sin spets.
Det går heller inte att missta sig på hennes noggrannhet, detaljrikedom och den omfattande skildringen av landet och dess invånare. Stundvis tänker jag att hon har gått i den klassiska amerikanska fällan och skrivit för långt. Att allt bara blir ord som staplas på varandra. Men faktum är att varje stycke är motiverat och att inget onödigt skildras. Allt har en plats och varje pusselbit gör sitt för att teckna en komplex bild av ett land som står inför många utmaningar.
Hon avslutar med att peka på vad som krävs för att förändra kvinnors villkor i Afghanistan. Och det stavas inte biståndsfinansierade välmenande genussatsningar som riktar sig till kvinnor, om man får tro Jenny Nordberg. Här krävs insatser vad det gäller de afghanska männen om vi ska komma någonstans. De förklädda flickorna i Kabul kan öppna omvärldens ögon.
.
Ämnet
Journalisten Jenny Nordberg har vistats långa perioder i Afghanistans huvudstad Kabul. I sin nya bok De förklädda flickorna i Kabul undersöker hon fenomenet Bacha Posh, afghanska flickor som av föräldrarna kläs till pojkar och tillåts bete sig därefter. Under sitt digra researcharbete, och tack vare många och djupgående intervjuer, lyckas Nordberg också vända och vrida på hur kön konstrueras.
