Julens

Ledighet och allt sånt. Fast idag har jag faktiskt jobbat lite. Att vara ledig vid den här tiden på året är lite svårare än på sommaren. Dagarna kommer och går. Är över innan man har hunnit blinka. Skönt på ett sätt, lite frusterade på ett annat. Vädret gör sitt till. 

Julaftons segaste: Min mors lakritskolor. 

Bästa klappen: En rulle gaffatejp, en ny resväska samt en liten go högtalare. 

Finaste julhälsningen: Blev jag glad och varm av. 

Bästa jullåten: Blue Christsmas med Bright Eyes. Men även Mauros julskiva går varm sedan förra året. Av någon anledning lyssnar jag alltid på Rufus Wainwrights album What a world också. 

Bästa grymma: Över 16 000 personer samlades mot rasism i Kärrtorp. Över 3000 i Göteborg. Ger hopp om framtiden i en tid som tycks gå bakåt. 

Julklappsböcker jag fick: Peter Törnqvist - I dikesfaunan och Tove Janssons Småtrollen och den stora översvämmningen. 

Julklappsböcker jag gav: Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner om + Nanna Johanssons Hur man botar en feminist. 

Ledighetens irr: Att jag får svårt att somna när jag går från intentiv jobbperiod till ledighet, vilket gör att jag sover för länge på dagarna osv. 

Julens längt: Stockholm, Berlin och värme. Bland annat. 

Årets välgörenhet: Vi var över 40 författare som gick samman för att skriva en julsaga till Musikhjälpen. Den drog in 17 400 kronor till tjejers rätt att överleva sin graviditet. 

 

                    Tid att läsa. Äntligen Gansters. På tiden. 

                    Årets julgran hos mamma på Brännö. 

         På julen måste naglarna också vara pyntade så klart. 

Juldagens promenad gick upp till Masthuggskyrkan. Finaste utsikten i stan. 

Slänger med en bild från Stockholm också pga längt. Så här fint var det senast. 

Vilgot på arbetslinjen

Skrev om Robert Nybergs seriealbum Vilgot på arbetslinjen. 

Publicerad i Göteborgs-posten 23 dec.   

                                            

Robert Nyberg har gjort sig känd för att skjuta skarpt från vänsterkanten i sina kärnfulla satiriska serier. Bland annat har han på uppdrag av Kommunalarbetareförbundet gjort teckningar bestående av en enda ruta. Bilder som har blivit spridda i form av runda träffsäkra vykort som synts pryda kylskåp och anslagstavlor runt om i Sverige.

Ofta driver teckningar med arbetsvillkor, men lyfter även frågor om statliga utförsäljningar och vinster i välfärden. Ett exempel är damen som rullas ut från äldreboendet och insiktsfullt frågar ”Är det utflykt eller ska rullstolens säljas?”

Serien Vilgot på arbetslinjen är tecknad för Aftonbladets ledarsida under hösten 2009. I albumet har Nyberg även ett antal av nyss nämnda teckningar för Kommunal. I serierna om Vilgot skildras utanförskapet i en värld av klämkäcka jobbcoacher och diverse diffusa konsulter. Serierna ger oss en innehållsrik resumé av tidperiodens samhällsdebatt och politiska klimat.

Vi möter även en och annan utrikesminister som helst vill svara ”Stick och brinn!” på journalisternas frågor om Lundin Oil, samt en återkommande finansminister med hästsvans som har gjort det till en konstform att dra folket vid näsan.

Robert Nybergs satir är vass och skoningslös. Samtidigt lyckas han med konststycket att bjuda på en stor portion värme och gemytlighet som gör den svår att slå ifrån sig.

Joakim Zander - Simmaren

Joakim Zanders roman är en thriller med många förgreningar och trådar. En märkvärdig debut, skriver Hanna Jedvik. (GP 23 december)

Titel: Simmaren

Författare: Joakim Zander

Förlag: Wahlström & Widstrand

Genre: Spänningsroman

Redan i första scenen med Klara, en av Simmarenshuvudkaraktärer, låter upphovsmannen oss förstå att hon både kan hantera ett hagelgevär och jaga sjöfågel. Klara, till vardags assistent i EU-parlamentet, är uppvuxen i skärgården och gjord av klippor och krut som hennes morfar brukar säga.
Tillsammans med sin före detta pojkvän Mahmoud råkar Klara komma över information som gör att de båda tvingas fly för sina liv. Genom länder och ute till havs. Och i en annan del av världen lever en amerikansk agent som inte får ro i själen på grund av det barn som han lämnade ifrån sig till ett osäkert öde en het dag i Damaskus på tidigt 1980-tal.

Vi möter även den odräglige EU-­lobbyisten George som blir satt på ett uppdrag han nog helst hade varit utan. Så småningom ska de fyra personernas öden flätas samman.

Joakim Zanders debutroman är en thriller med många förgreningar och trådar. Den utspelar sig över flera kontinenter och över lång tid. Så snyggt hopsnickrad att jag under läsningens gång måste dubbelkolla att det verkligen är en debutbok jag håller i handen. Jo då, visst är det Joakim Zanders första utgivna litterära verk. Där­emot är rättigheterna till Simmaren redan sålda till 24 länder.

Inte bara berättelsen övertygar. Även språket står stadigt i Simmaren. Stundvis kryper det nära med hjälp av omtagningar och korta stackatoartade meningar, för att sedan ta ett steg tillbaka och låta berättelsen ha sin gång. Ändå lika välputsat. Ett väl genomarbetat manus på alla sätt.

Joakim Zander, som själv är disputerad inom juridik och verksam inom flera av EU:s institutioner, skildrar miljöer och intriger trovärdigt och initierat. Han ger oss inblick i en värld där den enskilda människan kan vara extremt liten och där makten och härligheten vilar någon helt annanstans.

Simmaren är på många sätt en märkvärdig debutroman. Främst i sitt språk, sitt driv och sin närvaro.  

Spökryttarna från Ordebec

Recenserade Fred Vargas roman Spökryttarna från Ordebec. Publicerad i Göteborgs-Posten 16 december. 

Genre: Roman

Titel: Spökryttarna från Ordebec

Författare: Fred Vargas

Översättning: Marianne Öjerskog

Förlag: Sekwa

Kommissarie Adamsberg rör sig i ett lätt övernaturligt landskap. Hanna Jedvik har läst den senaste boken om den excentriske franske polisen.

Spökryttarna från Ordebec inleds med att Kommissarie Adamsberg befinner sig på en mordplats i en lägenhet i Paris. Inom loppet av några minuter har han listat ut att gärningsmannen har kvävt sin fru med vitt formbröd, men låtit det se ut som att det är råttor som har kalasat i sig brödet.

Den som inte sedan tidigare känner till Fred Vargas deckare om den excentriske Adamsberg och hans säregna kollegor förstår genast att denna polis är slug som få. Inte bara uppskattar han ett glas riktigt gott vin, han vidtar även de mest kreativa metoder för att få arbetsro och lösa brott.

Fred Vargas är historikern och medeltids­arkeologen, vars böcker har sålts i mer än fem miljoner exemplar. Dessutom är hon flerfaldigt prisbelönt – både hemma i Frankrike och internationellt. Namnet är för övrigt en pseudonym för Frédérique Audoin-Rouzeau.

I sina tidigare böcker om Adamsberg har Vargas rört sig i ett lätt övernaturligt landskap. Så också denna gång då berättelsen tar avstamp i ett följe med levande begravda i den lilla byn Ordebec där den unga kvinnan Lina har blivit vittne till dessa spökryttare, som varslat om död där de dragit fram genom natten i sin tordönjakt. 

Adamsberg blir övertalad av Linas mor att ta sig an fallet och gör sedan sitt bästa för att förhindra att fler faller offer för den bestialiske mördaren i den lilla byn. För mord blir givetvis begångna.

Intrigen är utsökt, dialogen såväl rapp som underhållande och karaktärerna hyfsat komplexa och intressant gestaltade. Det råder ingen tvekan om att Fred Vargas vet hur man snickrar ihop en deckare som håller måttet med råge. Och som därtill präglas av en näst intill brittisk humor.

Att den unga Lina får sina bröst omsorgsfullt beskrivna så fort hon dyker upp i handlingen är gissningsvis sådant man får hacka i sig. Eller kräkas lite över. Vilket man vill.