Ny hemsida

Jag har en ny hemsida. Den hittar ni här. hannajedvik.se

LITTERATURKRITK: Miriam Gebhardt – När soldaterna kom

Det är svårt att värja sig emot de fruktansvärda berättelser som tar plats på boksidorna, skriver Hanna Jedvik som läst Miriam Gebhardts bok om hur nära en miljon tyska kvinnor våldtogs i samband med andra världskrigets slut. Textpublicerad i GP 28 februari.

Sakprosa
Författare: Miriam Gebhardt
Titel: När soldaterna kom 
Översättning: Margareta Zetterström
Karneval förlag

Jag fastnar vid omslaget av När soldaterna kom av Miriam Gebhardt. Eller rättare sagt: jag hänger mig kvar i jämförelsen mellan omslaget av den svenska versionen och den tyska originalutgåvan. Skillnaden är nämligen inte helt oväsentlig för bokens innehåll, nämligen hur det gick till när närmare en miljon tyska kvinnor våldtogs av amerikanska, brittiska och franska militärer i samband med andra världskrigets slut 1945 och de efterföljande ockupationsåren. Fotografiet som pryder den tyska utgåvan till Als die soldaten kamen, som originaltiteln lyder, visar en kvinna i en öde lägenhet sargad av kriget. Ensam står hon och blickar ut genom ett fönster, som i väntan på något. Svartvitt, dystert. Ödesmättat.

När boken nu kommer i svensk översättning pryds omslaget av en ung kvinna i mönstrad kortärmad jumper, med en cigarett mellan fingrarna och en soldat som släntrar vid hennes sida. Med mössan käckt på svaj. Det ser ut som om han visslar. Titeln, När soldaterna kom, som smälter samman med den svartvita bilden bekräftar den föreställning vi ofta har av hur det gick till när de allierade kom in i Tyskland likt befriare. Och de tyska kvinnorna lät sig förföras. Kanske rent av köpas för ett par nylonstrumpor, ett paket cigaretter, en chokladbit eller lite mat. Medan ryssarna däremot slogs, våldtog och spred skräck i de befriade zonerna. 

Det är åtminstone den bild som ofta har spridits, men de tyska kvinnornas möten med soldaterna var långt mer komplicerat. Det lyfter Miriam Gebhardt fram i sin bok med all önskvärd tydlighet. Hennes ambition i denna historiska kartläggning är att krossa myten om rödaarmisterna som ensamma utövare av sexuellt våld, och att amerikanerna, britterna och fransmännens framfart i det krigshärjade Tyskland på något vis skulle ha varit betydligt mildare. 

Miriam Gebhardt är professor i historia vid universitetet i Konstanz och är även journalist, verksam som skribent för tidningar som Stern, Süddeutsche Zeitung och Dit Zeit. I inledningen till När soldaterna kom slår hon fast att minst 850 000 tyska kvinnor och flickor, men också pojkar och män våldtogs vid krigsslutet och under efterkrigstiden fram till 1955, av de allierade styrkorna och andra personer som tillhörde ockupationsmakten. Vad Gebhardt har gjort i arbetet med boken är att gå till arkiven för att söka efter vittnesbörd om de övergrepp som kvinnorna utsattes för.

Det är svårt att värja sig emot de fruktansvärda berättelser som tar plats på boksidorna. Skräcken blir kroppslig och andas svett, smuts och blod när Gebhardt blåser liv i de människoöden vars eko ropar genom Europas historia. Hur soldaternas framfart leder till massvåldtäkter, död och självmord. Lador blir övergreppsfabriker där kvinnor hålls fånga och i Berlin tvingas kvinnor att leva som slavar med sina förövare för att slippa mer än en gärningsman i sitt liv. Övergreppen sker inför ögonen på föräldrar, främlingar och de egna barnen. Främst är det kvinnor som utsätts, men Gebhardt pekar på hur flickor och kvinnor i alla åldrar drabbas, från små barn till gamla gummor. Ingen kommer undan. 

I Tyskland har boken fått kritik från akademiskt håll för sina metodproblem då den främst går på djupet i vad som skedde i den amerikanska zonen, medan den franska, i synnerhet, men även den brittiska ockupationszonen utelämnas nästan helt. Må så vara att Gebhardt inte täcker in hela Tyskland i denna studie, men det hon berättar säger ändå något högst angeläget om historieskrivningen som fram till idag nästan helt har bortsett från det faktum att inte enbart de ryska soldaterna våldtog. 

Hon belägger inte enbart att våldtäkterna har ägt rum och vilka som utsatte de tyska kvinnorna för dessa övergrepp, Gebhardt har även tittat på hur landet har levt med arvet efter massvåldtäkterna. Vad som blev av graviditeterna, hur kvinnorna togs emot av sina hemvändande män och varför det sexuella våldet ägde rum. Till skillnad från många andra våldtäkter som utförs av militär eller militanta styrkor utgjorde nämligen inte övergreppen i det postnazistiska Tyskland en del av krigföringen. Förutom att övergreppen givetvis är en del av en patriarkal struktur, där könsrollerna hade accentuerats sedan första världskriget, går det inte att bortse från att tyskarna efter kriget var lovligt byte. 

Efter att ha läst färdigt När soldaterna kom är det svårt att inte se den groteska mängden sexuella övergrepp som en hämnd på ett helt folk. Och frågan som infinner sig är den om vilka som egentligen fick sona för vems eller vilkas brott. 

LITTERATURKRITIK: Karl Ove Knausgård – Om våren

Karl Ove Knausgårds tredje årstidsbok är här. Den här gången än mer personlig. Text publicerad i Göteborgs-Posten 23 februari. 

Prosa

Text: Karl Ove Knausgård

Bildkonst: Anna Bjerger

Titel: Om våren

Översättning: Staffan Söderblom

Norstedts

Det våras i Knausgårdland. Huvudpersonen är i full färd med att få iväg barnen till skolan, ta hand om minstingen och titta in till grannen. Sen ska han ta bilen och hälsa på barnens mor på sjukhuset i Helsingborg. Till kvällen väntar valborgfirande vid brasan. Och så tar det stopp. Berättelsen stannar upp och väljer vägen om ett familjetrauma som har satt djupa spår i berättarens själ. Bit för bit nystar Karl Ove Knausgård upp historien som ledde fram till den där dagen då han sätter sig i bilen med sin yngsta dotter, bara tre månader, och tar sikte på Helsingborg.

Han börjar lite trevande. Närmar sig ämnet med finkänslighet och sårbarhet. ”Det som hände vår familj” kallar han livskamratens djupa depression och vad som följde på den. Den här gången leder sjukdomstillståndet till det allra värsta. Det som alla vill slippa uppleva, men som är det mest tänkbart smärtsamma för den som har varit där.

Att den du älskar inte vill leva.

Karl Ove Knausgårds årstidsbok Om våren är den tredje i ordningen och har föregåtts av Om hösten och Om vintern.  De två första gick under benämningen slumpmässiga encyklopedier. Författaren satt mest på sin kammare och diktade ihop funderingar kring tingen omkring honom. Dessa korta vindlande texter varvades med brev till det ofödda barnet i moderns kropp. I de delarna brände det till och blev äkta, varmt och direkt. Däremellan desto trögare. Stundvis kåserande och högtravande.

Nu har han släppt greppet om ordboken och vänder sig konsekvent till sin yngsta dotter. Skillnaden blir enorm. Om våren utspelar sig under en enda dag, den där valborgsmässoaftonen för tre år sedan. Mellan morgonen och kvällen sveper Karl Ove Knausgård med sig sin läsare i en medvetandeström som rör sig tillbaka genom parets resa till Sydney när beslutet om ett fjärde barn mognar fram, och senare till Bergmanfestivalen på Fårö. Vidare genom graviditet, psykisk ohälsa och fram till det där som inte får hända.

Som författare är det ibland bra att bestämma sig för vad man vill berätta, konstaterade jag i min kritik av Om vintern. Detta med en känsla av att det hela tiden var något som Knausgård inte släppte fram i sina två första årstidsböcker. Som om det var något som väntade på att mogna och möta dagens ljus. Men nu smäller det till.

Om våren är en stark och personlig bok som inte väjer för mörkret och smärtan. Maktlösheten och den illa dolda irritationen över det hjälplösa tillstånd som infinner sig hos någon med klinisk depression, mejslas fram och pyser ut med trovärdighet och ärlighet. Och konstrasten mellan det nya lilla livet i famnen och sjukdomens svärta blir knivskarp när den ställs på sin spets en sommar på ett soligt Österlen. Därtill oron. Men också kärleken glöd och förhoppningar.

Samtidigt rör sig alltid denna författares berättande med närhet till vardagens bekymmer och glädjeämnen. Beståndsdelarna som radar upp sig och blir ett liv. Iakttagelser som sätter företeelser och mänskligt beteende under lupp med hjälp av förmågan att rikta sökarljuset mot det som ofta går andra förbi. Både Gud och Djävulen bor i detaljerna i Knausgårds prosa.